En kvinnas hemlighet är nu utläst! Imponerande bok av en debutförfattare tycker jag.
En mumsbit som jag av trötthet haft svårt att släppa i från mig men ändå fått dela upp på två kvällar. En bok som gav många funderingar och där jag kände igen vissa bitar vilket fick mig att stanna upp och tänkta till både en och två gånger.
Vad som är viktigt i livet, i mitt liv, det som jag saknar och måste börjar prioritera.
Därför känns det extra skönt att jag framöver skrivit upp meditation i almanackan och ska göra allt jag kan för att komma igång med detta igen. Längtar verkligen.
Jag kan varmt rekommendera Ingelas bok! Längtar redan på uppföljaren som det ryktas om är på G....
Snart, snart börjar jag ett nytt skede i mitt liv. Livet som egen företagare. Att göra det jag brinner för. Jag vill kasta mig in i det med liv och lust.
Jag märkera att jag svarar på frågor jag får, hur känns det: "Jätteroligt men samtidigt ganska läskigt!". Det är väl ett ganska normalt svar eller hur.... men faktum är när jag funderar lite över det att just nu tycker jag inte det är ett dugg läskigt.
Jag ser bara fram mot att få komma igång, jag är otålig att få skapa min egen framtid och jag är full av tillförsikt över att det kommer gå bra.
Ibland kan jag få ord och lyckönskningar att: "det kommer gå jättebra". Jag väljer att tolka de order som en bekräftelse på det jag själv känner att "ja, självklart kommer det gå bra, jag låter det inte gå någon annan väg". Men bakom de orden jag får till mig kan jag faktiskt skönja ett uns av att andra känner behov av att nästan trösta mig med de orden "ja, men du ska se att det kommer nog gå bra trots allt....".
Men jag klandrar dem inte för de kan inte veta hur min bild inne i huvudet ser ut och vilka mål jag strävar mot. Jag skulle också vara skeptisk i det läget. Men jag behöver både de positiva helhjärtade kommentarerna som att "åhh vad kul att du vågar detta och det ska bli spännande att se var du tar det" till skeptikerna som höjer på ögonbrynet och försynt frågar "men hur får du lönsamhet i detta?".
Båda är drivkrafter och lika viktiga för mig just nu. Jag behöver frågasätta mina egna mål, pröva dem, se att de håller och peppningen i att jag har något fantastiskt på gång.
... nu tittade jag till på rubriken och undrar lite vad det var inlägget skulle handla om egentligen... men jag låter det vara....
Det är häftigt hur stor skillnad det kan vara i energin man får till sig....
Just nu håller jag på att avsluta mitt jobb. På detta företaget så suger varje dag musten ur mig. Även om inte varje dag är jätte tung för så är det inte men jag känner mig helt utdränerad när jag kommer hem.
Sen jämför jag nu när jag sitter här på mitt egna, nya kontor och börjar få lite ny struktur i min verksamhet som ska bygga min framtid. Hur jag fylls av energi, glädje och kreativitet.
Ja, har nog tänkt det sista halvåret att det kanske ändå inte varit så tungt på mitt nuvarande jobb /har lyckats hålla rätt bra distans där. Tycker jag själv. Men nu, när man har något att jämföra med. När jag lyckas ta ett steg utanför den sfären, då slår det mig hur mycket det dränerat mig.
Jag tror det oftast är så att när du är mitt uppe i en tuff situation så kanske ditt fokus ligger mest på att bara klara dig genom det och komma ut i någorlunda bra tillstånd på andra sidan. Först i efterhand kan man se och framför allt känna hur dåligt man egentligen mått. Inte konstigt att det finns de som inte orkar ta sig ur sina problem, som fastnar och inte kommer vidare. Där problemet blir en vardag där man inte känner igen något annat. Det ska nog vara så här! Vad fruktansvärt... att leva det livet och inte tro att det finns någon hjälp att få eller att man kan må bättre.
Mmm... det är mångas vardag och jag får ta till mig insikten att jag även här lever ett lyckligt lottat liv som har förmågan att ta mig framåt och vidare och hittat styrkan att göra det.
Sänder ut lite extra energi till er som känner att ni har behov av det. Ta till er det ni behöver för att orka framåt och fatta de beslut ni behöver ta. Jag tänker framför allt på några personer i min närhet som skulle behöva detta lite extra. Varma tankar till er.
Var i din fulla andliga kraftvoch gränser upphör att existera. Min gåva till dig är att få framgång.
Korpen hjälper dig att ta bort de gränser du tror existerar och som du anser utgör ett hinder för dig.
Den visade mig att när jag var till fullo i min andliga kraft försvann alla gränser. Jag var korpen, trädet, berget,vattnet i floden osv. Känslan att vara ett med världen och att jag var hela världen, var fantastisk. Just denna förmåga att vara ett med allting är korpens styrka. Det innebär att hela världen faktiskt är tillgänglig.
Så väljer du att tro på att det finns hinder i din väg så är du helt enkelt inte beredd att lyckas ännu. Vad är du rädd för?
Se över dina egna begränsningar-för det är du som skapar de yttre.
... hrm detta var intressant för jag har verkligen byggt mina egna hinder inser jag så här i efterhand. "... så är du helt enkelt inte beredd att lyckas ännu." tog jag också till mig. Det har nog varit så på min resa detta året och att våga fatta ett beslut att starta eget företag och göra något med det att innan har jag helt enkelt inte varit beredd att lyckas. Intressant!
Vilka fantastiska dagar vi har haft. För mig har alltid York varit något speciellt, det har funnits med i äventyrsböcker som Robin Hood, Ivanhoe och andra historiska romaner jag läst. Varje gång har jag känt något alldeles speciellt för York och längtat dit.
Sen har det fallit lite i glömska och blev återuppväckt när jag fick tips om det fantastiska vikingacentret som låg där. Då väcktes idén att de var dit vi skulle åka på vårt tioårsjubileum som gifta min man och jag.
Nu har vi varit där i fyra härliga och fantastiska dagar. Och York var mycket mer än vad jag någonsin kunnat hoppas på. Innanför ringmurarna gör du en tidsresa från rommartid, genom vikinga- och medeltid ända fram i våra dagar.
Underbara gränder där det ena huset är mysigare än det andra. Museer och attraktioner tar aldrig slut och du känner att du står mitt i historiens vingslag.
Vi har med så mycket hem i bilder och minnen och inspriation till min framtida satsning för företaget och centret så det räcker och bli över.
Jag känner mig nu mer än någonsin förankarad i England och vet ju att jag tillbringat några liv där så detta berör mig verkligen. Underbart!
Åhh vad jag längtar. Vi har haft en jättemysig semester och varit mycket med barnen på olika äventyr. Men nu ska mannen och jag få smita iväg i fyra (det är hur länge som helst känns det som) hela dagar helt själva.
Vi firar 10 årig bröllopsdag den 12 augusti och ska passa på att fira det genom att åka till York i England. Jag är en riktig anglofil och York är något speciellt för mig, vet inte om det är alla Robin Hood filmer och äventyrsfilmer som spelar in men jag ser verkligen, verkligen fram mot att få åka dit.
Vi ska besöka Jorvik, som är deras vikingamuseeum för att ge lite inspiration i framtiden men framför allt ska vi ha med riktigt bra skor att gå i och bara se stan, uppleva atomfären, prata, hålla om varandra, äta och dricka gott...
Vi har nästan lite resfeber, har inte varit borta från barnen så länge sedan Emma föddes för sex år sedan, så det är väl på tiden.
Underbara farmor till barnen rycker in och bor hos oss under de här dagarna.
fad virnt när man råarje palcera fingararn fel på tangentbordet ett steg.... så det blir v bäldigt lonstigt det man sskriver.....
så jag är inte vfull jag är bara med ny dator och föröker hitta fingersättningen....
det är jättespännade min första alldeles egna dator.... har haft jobbdatorn men som egen företagare måste jag ju ha en egen och vår hemdator som var av modell ädlre räknar jag inte till min ehller...
känns spännande och lite frustrerande för det gäller att lägga in alla sina länkar till andra bloggar mm som man följer... men kul är det
Kvällen fick en annorlunda vändning med oväntat besök. Intressant och mysigt att äta middag och prata med någon man inte pratat med på länge och som kan komma med lite andra infallsvinklar, samtidigt som man själv känner att man faktiskt tillför något tillbaka. Att personen på andra sidan bordet också behöver oss likaväl som vi behöver den.
Vi pratatde om att ha kontakt med andra sidan och betydelsen av detta. För mig har det varit absolut nödvändigt för att gå vidare på min resa. Och det har givit mig en insikt om att energier finns kvar, för oss att ta del om om vi vill. Att bli hjälpta av om vi vill.
Men också råka plocka upp om vi mår dåligt.
Att lära sig att skärma av sig och urskilja sina egna känslor jämfört med andras energier, levande som döda. Det är en insikt i sig.
Min lilla dotter uttrycker sig att farfar numera finns på vinden (jag tror hon egentligen menar att han finns i himlen men vi vill inte rätta henne, och vad vet vi, han kanske finns på vinden och ser till oss lite.)
Idag har jag hoppat! Jag har sagt upp mig från min fasta anställning och kastat mig ut för mitt eget företagande.
För mig är det stort, svindlande, spännande, utmanande och fantastiskt roligt!
Jag fick idag klartecken att jag får mitt första jobb som konsult i min egen firma. Tillräckligt för att det ska vara en första grund att stå på och bygga vidare från.
Vilken resa det har varit. Ni som följt mig på bloggen har väl näst intill tröttnat på detta ältande om att våga, inte våga, våga osv.
Men alla tecken jag har fått har pekat i en riktning. Som en god vän sa till mig: Hur tydligt behöver det vara för att du ska våga ta steget....
Jag är otroligt upprymd. Just nu upprymd och inte ett dugg orolig. Framför allt känns det som att det ligger i mina egna händer att göra något av detta inte hos någon annan som godtyckligt kan dissa det jobb jag lagt ner. Här får jag direkt respons om jag lyckas eller inte.
Jag känner mig segerviss och att det är jag som valt detta uppdraget inte att de valt mig. Det säger jag inte för att vara självbelåten utan att ödet har gjort det så. Hade jag inte lagt ut mina trådar så hade detta aldrig kommit i min väg. Även om det är upp till dem att välja mig så är det ändå mitt val att vilja ha det... Är ni med...
Min resa har just tagit ett gigantiskt steg. Ut i en tomhet men som inte känns otäck utan utmanande, frihet. Insikt om att vingarna bär mig och att utsikten från stupet jag kastat mig ut från är fantastiskt vacker... att jag ser allt så klart just nu.
Regnet känns befriande. Jag älskar värmen men som avbräck att varje dag packa badväskan och dra till sjön och måste vara ute så har vi haft två befriande dagar inomhus.
Vi har haft en tuff begravning att gå igenom så att bara ta det lugnt två dagar kändes skönt. Igår blev en fixar och städ dag, fix som öppnar upp för mina nya utmaningar. Att skapa en riktig arbetsplats på hemmaplan.... ett steg närmare...
Idag regnar det och barnen verkar också tycka det är mysigt att leka inne med kojor, pennor och ibland en film. Stora dottern uttryckte igår att: "va är dan redan slut, vad fort det gått".
På måndag väntar liten minisemester över en natt för mannen och mig. Absolut nödvändigt att komma iväg för lite tid tillsammans. Första gången på över ett år... vi är tacksamma för stödet vi får och hjälpen med tjejerna över natten.
Vi behöver bara sitta ner och prata, vara tillsammans, promenera, mysa och bara vara....
Livet går vidare... vare sig vi vill det eller inte. Ibland känns det nästan absurt.
Första semester veckan inleddes ganska omtumlande. Vi har en begravning framför oss, känns svårt att planera in och glädjas innan vi är igenom den. Men vi försöker. Njuta i stunden men planering, möten och organisation inför drar oss tillbaka.
Begravningen väcker tankar till min egen pappa och det är lustigt hur starkt en sorg kan komma över en även om det är många år sedan. Vi försöker vara starka för varandra.
Har gjort min egna första hö hässja på gammalt vis. Häromdagen gick jag bakom en stor arbetshäst och drog undan grässträngen efter slåtterbalken. Vilken meditiation. Att stilla tankarna, känna hästens tempo, dofta av det underbara nyslagna höet, se solen färga himlen röd i kvällningen, de varma vindarna som smeker min kind. Livet behöver inte vara så komplicerat. Att hitta glädjen i stunden och njuta, just då, just där.
Lyssnar på spotify på underbara Lisa Nilssons samlade sånger 92-03. Jisses vad människan sjunger bra. Vissa låtar kan jag helt utantill och sjunger gärna med i. Inne i huvudet låter det jättebra *Skratt* men jag tror inte omgivningen uppfattar det så....
Det ser ut att gå vägen. Ser ut som att jag kan få det projektledare jobb som kan lägga grunden till något nytt. Som gör att jag vågar kasta mig ut och hoppa. Väntar i dagarna på definitivt besked och detaljer. Detta gläds jag åt mitt i sorgen och bedrövelsen.
Livet går vidare... vare sig vi vill det eller inte. Ibland känns det nästan absurt.
Det är varmt då ni, riktigt varmt. Vi hade fått nys om en skatt som fanns att ta och man var tvungen att vada i vätterns vatten för att nå den.
Kändes som en bra äventyr för hela familjen. Sagt och gjort, luftmadrass inhandlades för att transporera barnen på och så iväg....
Hade planerat att ta den mot kvällen då vi visste att det var underbar kvälls sol över vättern.
Vätterns stränder är fantastiska med alla sina platta stenar. På med badkläder och puffar på tjejerna, sandaler på mina och mannens fötter och så iväg.
Tur var det att vi hade luftmadrassen att hålla i för man gled hit och dit på hala stenar men skatten hittades snabbt och lätt och vi fick sällskap av andra skattletare i samma ärende.
Sen tillbringades en härlig kväll på stranden med regelbundna dopp i vätternvatten för att svalka sig. Jag var förvånad över hur varm vättern var.
På avstånd mullrade åskan på västgötasidan och vi såg en och annan blixt.
Vi byggde stentorn och försökte hitta så många stenar vi kunde i olika färger. Tjejerna badade och njöt för fullt. Själv invigde jag luftmadrassen i solen.
För vem skriver jag? Den frågan har jag ställt mig ibland.
I början var jag så uppfylld av min resa att jag var tvungen att skriva och förmedla,s en stillades tankar och jag var tvungen att fokusera på annat.
Ibland när jag var inne i en intensiv skrivar period så kunde jag känna en begränsning i att jag visste om vilka som läsa bloggen, då styrde de tankarna en del inlägg.
På denna bloggen vill jag känna frihet att dela med mig av mina personliga funderingar och tankar utan att de färgas av ev. läsare.
Just nu känns det som att jag är på väg tillbaka till att bloggen blir den ventil jag behöver, att jag oredigerat ska kunna förmedla det som just nu upptar min tid.
I veckan förlorade jag en nära anhörig i cancer. En diagnos som inte fanns någon annan väg att gå än utför och mot ett bestämt mål. Det är skönt att inte känna några skuldkänslor över att den första känslan som kommer över mig och min man är: lättnad. Både för den sjukes del och för vår egen. Att det på slutet gick snabbt, att ingen fullt mentalt frisk person ska behöva ligga i sin egen avföring och bli matad under en lång tid.
Ni som följt bloggen kanske vet att jag tillägnat den till min pappa som gick bort för nio år sedan. I sorgearbetet över honom reflekterade jag mycket över att när jag fick redan på att han hade obotlig cancer så startade sorgearbetet omgående. Samtidigt som man inte fick sörja då personen fortfarande var i livet.
Samma sak har vi nu gått igenom. För mig är det den värsta perioden. För när väl döden infaller så är det mer legitimt att sörja och visa känslor och gå vidare. Praktiska detaljer tar över och man kan officiellt gå in i sitt sorgearbete.
En god vän förmedlade att min släktning gör mer nytta på andra sidan just nu än i verkliga livet, för er som inte känner honom kanske det kan tyckas märkligt men inte för oss. Vi vet att så är det och har gjort ett avslut med det.
Till dig, du vet vem du är så vill jag bara säga: Vi fick ett speciellt band. jag tar med mig den känslan du gav och försökte förmedla det tillbaka till dig. Tack för det bandet och f--n ta dig om du sätter igång och spökar för barnen . Kram!
Jag har inga syskon, min far har gått bort så det lämnar kvar min mor och mig... eller?
Jag vet att jag får klara mig själv. En vetskap jag burit med mig länge. Konfronterats med, blivit besviken och sårad av men ändå vetat om. Varför, varför, varför blir jag då fortfarande sårad när jag inser att jag är just det. Ensam. Att klara av det som ligger framför mig.
Jag vet att jag är stark. Klarar av, går framåt.
Vad har jag för val just nu, jo att se mig om efter andra lösningar för lösningen finns inte hos min mor. Det vet jag sedan innan, ändå är jag där och söker.
Känner mig som en idiot. Varför söka ett svar du redan vet svaret på... och som du inte tycker om.
Återigen valet ligger hos mig själv. Hitta lösningen någon annanstans, gå vidare, gå framåt, sök styrkan i dig själv. Du är stark, du kan, du har lösningen....
Har kört på stenhårt och märker nu när tempot börjar sakta ner att jag är i grym obalans, eller var kanske jag ska skriva. Fick en tid hos duktig reiki-master som undrade om någon annan tagit mit utseendet då hon inte kände igen mina energier för fem öre... vem är du?
Berättade då lite om min intensiva period och det är en underlig och härlig känsla att känna hur hon får igång energierna i kroppen. Symboliskt nog satt allt i benen. Och som hon uttryckte det, jag lägger allt fokus på att inte hoppa och det blir total låsning runt höfter och ben...
Jag bygger också upp en oro runt att kasta mig ut i något nytt och okänt där jag föreställer mig att jag sätter press på min man då det inte blir samma säkerthet i en fast lön som kommer in varje månad. Men jag vet ju också att detta är något jag bygger upp en problembild kring, han tycker inte så. Detta måste jag jobba med och släppa.
I tisdags var det sommarsolstånd och att sitta när solen går ner över Omberg vid Rökstenens fot, det är i sanning magiskt. Symboliskt också att två korpar kretsade runt och över där jag satt. Kanske var det Hugin och Munin som höll ett vakande öga över saker och ting.
Jag har mycket djur omkring mig nu, jag får sällskap av igelkottar, grävlingar, ekorrar och älg. Det är precis som de visar sig som utropstecken för att jag ska stanna upp och tänka till vad just detta säger mig.
Igår var det midsommarafton och idag är månen full. Jag tycker det känns i hela naturen hur allt är bräddfullt av växtkraft och energi. Är ute så mycket som möjligt och försöker tanka upp så mycket kraft och energi jag kan samtidigt som jag inväntar svar och tecken på hur jag ska gå vidare.
Tja, det har snurrat på otroligt snabbt här en tid och jag kan bara konstatera att jag inte klarar av att balansera mig när det är mycket att göra.
Har väl inte dirket tagit hand om mig själv de senaste månaderna och detsamma kan jag säga om min starckars örtagård. Den ser ut som jag har mått skulle man väl kunna sammanfatta det med.
Mycket av de örter jag satte har inte överlevt vintern så nu i helgen gjordes en rejäl genomkörare. Bort med allt visset och dött. Jorden är myllad och rensad och de örter som faktiskt överlevt frodas med fröjd.
Jag har en fantastisk gräslök och halva cirkeln med timjan är jättegrön och fin.
Nu har jag inhandlat mer timjan, lavendel och rosmarin samt persilja och en ört som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Försöker att få till tårtbitarna och raka rader.
Planeterade när det föll ett lätt duggregn. På natten kom ett riktigt regn så jag hoppas det var gynsamt.
Nu är det ju mörker måne snart och jag är för dåligt påläst om att plantera just då. Egentligen är det säkert mer gynsamt att plantera vid fullmåne då allt är fyllt.
Men min andliga och magiska del av detta får stå tillbaka just nu. Det kräver tid och allt får stå på vänt ett tag, jag känner att det kommer komma tid till detta framöver och då får jag förhoppningsvis mer tydliga tecken på vad jag faktiskt ska använda alla örter till.
Just nu får det bli mer praktisk användning och det jag känner till... så får det bli!
Det är fantastiskt det där. När man egentligen inte gör så mycket utan bara låter flödet ha sin gång. Jag känner att jag är där nu. Saker faller på plats utan att jag egentligen gör så mycket för att de ska göra det.
Sakta börjar pusslet lägga sig och jag kommer närmare och närmare kanten. Kanten på det stup som dels ger en fantastiskt utsikt men samtidigt är så hisnande djupt så det krävs stort mod att våga.
Tycker ni att jag pratar i gåtor? Ok, jag ska tala klartext. Jag står inför ett avgörande skeende i mitt liv. Jag har börjat bygga upp en verksamhet som jag tror på. Verkligen tror på men som jag inte kan sia om i framtiden. Ska jag våga säga upp mig och satsa fullt ut! Det är vad det handlar om och har gjort under ett års tid.
Tryggheten i en fast anställning vs göra det man verkligen brinner och tror på!
Jag tittar tillbaka på den tarot läggning jag fick inför 2010. Så här sas det då inför våren och månaden maj:
Under våren så är det mycket framåtdrivande energier som du inte behöver jobba så hårt för. De kommer ändå. Du måste arbeta mycket med dig själv under våren för att komma till insikt.
Maj: Knekt i mynt (myntet står även för jorden). Nu är det grönt, lite lugnare men saker kommer att hända. Nya saker, du känner frihet. Något vid sidan av ditt jobb, något kreativt som du mår bra av.
Och ja visst har det blivit så. Jag kan bara fascineras och bryr mig egentligen inte om om jag tror på det eller ej. Kan bara i efterhand konstatera att det stämmer.
Känner att jag bara får fortsätta invänta lite besked som är i antågande och känna in vad som komma skall. Ska jag våga testa vingarna? Ja, det lär framtiden utvisa.
Ps. jag vågade kasta mig ut i ett bungy jump över Kuwaro River så det kanske är lite samma känsla
Efter en extremt hektisk period börjar jag nu känna att jag kommer ur tunneln. Det har bara varit att bita ihop och köra på. Det går ju om man vet att det är under en övergångs period.
Längtar efter att bara vara, att få sitta på en sten titta ut över Omberg. Meditera, gå in i sig själv, bara känna in.
Men jag vet att den tiden kommer. Nu är en annan tid. En tid som om jag läser blogg inlägg för sisådär ett år sedan var det enda jag längtade efter. Handlingskraftigheten, att få skapa, att få jobba mot ett mål.
Jag njuter även om pressen är stor för jag känner i hela mig att detta bär mig framåt mot något jag vill. Något jag burit och skapat inombords och som jag nu lever ut. Det är fantastiskt!
Men jag inser också att det måste komma en tid av kontamplation när jag återigen stannar upp och lyssnar in mig själv. Vad det är jag verkigen vill göra i allt detta. Det är så lätta att bara dras med och haka på än det ena spåret än det andra.
Jag är medveten om den bristen hos mig själv och denna gången när det bär iväg så är jag nog lite extra stressad över att just veta om det. Jag vill vara medveten och göra mina val med magkänsla och inuition denna gången.
Jag har varit nära att göra några små snedtramp men lyckats rätta till dem och det är härligt när inutionen direkt gör sig påmind och du kan lita på din magkänsla och göra det rätta. Det är en helt annan känsla efteråt. Det kan liksom inte bli fel då. Det är ett nytt förhållningsätt för mig. att våga ge mig hän och lita på det som kommer till mig.
Jag har trott att min öppning av min verksamhet gått rätt obemärkt förbi men det inser jag att den inte har :). Framförallt att jag själv inte är så anonym som jag trodde jag skulle vara... så är det i en liten kommun.
I detta fallet har jag bara stött på väldigt mycket uppmuntran, postiva kommentarer och superlativ som heter duga. Känns nästan lite genant och jag har ju ännu inte skapat något /tycker jag själv som vet vart jag vill. Men jag börjar inse att den lilla satsningen är stor i mångas ögon och att engagemanget jag har berör och märks.
Detta värmer något enormt och ger mig just nu den energin jag behöver för att orka. Det har blivit många arbetsdagar och lite återhämtning. Men jag orkar, jag vet att det kommer framöver då jag kan hämta andan, ladda batterinerna och spänna bågen ännu högre.
Så har det varit länge. När man kommer ut i vardagsrummet, ligger han i soffan men en tidning som han generat viker ner och stammar fram att han minsann inte är skyldig till något...
Nu är det filmer...
Vet inte om det finns någon terapi för detta men om någon vänlig själ läser detta kan ni väl tipsa..överallt ligger det tidningar. Fiske för alla, Fiskejournalen och Svenskt Fiske. Överallt! Tänk om barnen ser!
Filmen ses på egen risk och åldersgränsen bör vara minst 30 år...
Har inte sett någon annons men brevid AA-anonsernerna borde kanske följande grupp dyka upp. Gruppen NSHPMFP: Ni som har problem med fisk porr
Inför öppningen av min verksamhet så har det verkligen varit fullt upp. Att det också varit högt tryck på ordinarie jobbet har gjort att det varit 12-14 timmars arbetsdagar sju dagar i veckan under hela april.
Känner mig rätt slutkörd men ändå glad. Jag vet att det är en puckel att ta sig över just nu och att det sedan kommer bli mer nyanserat. Det är sån otroligt skillnad på att jobba mycket när man gör det till sig själv, och det är självvalt.
Det är intressant det där när mycket jobb ger mer energi än det tar. Då är man på rätt väg och har hittat rätt. Lika mycket så vet jag nu hur tärande mycket jobb kan vara när man inte brinner för det man gör.
Men en av de främsta förmåner vi har är att vi har vårt fria val, att fritt kunna förhålla sig till sig själv och sin omgivning. Du har alltid valet att välja bort eller välja till. Att inte göra sig till ett offer utan att faktiskt välja se saker ur en postiv synvinkel, att välja och säga nej till sådant som inte tillför något till ditt liv...
Måste rusa vidare.... men jag gör det av egen fri vilja....
Jag fick en tarot läggning i början på året. Min första. Den var uppdelad månad för månad för att se vad varje månad skulle föra med sig. Jan och februari stämmde bra nu reflekterar jag över mars och april
Om jag tittar på mars så fick jag Kung i bägare (bägaren står för känslor). Jag är stark i mig själv. Här kände tarotläggaren in en äldre man som jag litar på och rådfrågar. Han lyssnar på mina åsikter, hon kände in min pappa här. Det händer något för mig som person. Det är en komplex situation. Men det har med mitt rotchackra att göra, min bas.
Det här med min pappa förbryllade mig rätt mycket för han finns ju inte längre i denna världen och jag funderade lite på om jag skulle få ny kontakt med honom igen ( ni som läst bloggen ett tag vet ju att jag haft kontakt med min pappa efter att han gick bort).
Men jag har inte känt av detta alls och det har förbryllat mig. Nu i efterhand så var det inte min pappa hon kände av utan min mammas man och min svärmors man. Båda dessa har hjälpt mig för att få allt till skott. Situationen är minst sagt lite komplex.
För april så fick jag Judgment, startkortet. Tufft kort, starkt kort. Handlar om att bränna bort saker jag ej vill ha kvar. Rensa mycket skit både känslomässigt och fysiskt. Vad vill du stå för. Dina egna tankar mm mm. Städa garderoben både bokstavligt och bildligt.
Ja detta kan jag verkligen skriva under nu när vi närmar oss slutet av april. En otrolig tuff och stressig månad både på nuvarande jobb och satsningar framåt. Jag har verkligen fått bekänna färg och fått känna av vad jag ska tänka på och varför jag gör denna satsningen. Det har också landat mycket i vad jag verkligen vill, ett steg närmare klippkanten, ett säkrare steg i syfte att hoppa ut och låta mina vingar bära mig och vetskapen om att de gör det.
Under våren så är det mycket framåtdrivande energier som du inte behöver jobba så hårt för. De kommer ändå. Du måste arbeta mycket med dig själv under våren för att komma till insikt.
Har lyssnat på när HV tvålade till 08:orna på P4 medans jag jobbade i shopen. Jag måste säga att hockey är en riktig radiosport. Det låter som det ska bli mål hela tiden och är urspännande.
Just nu är hela vårt hus belamrat med souvenirer, kaffe attiraljer som koppar, fat, bestick, kaffebryggare, godis, keramik mm mm mm allt inför öppningen nästa helg. Pirrigt, spännade, stressigt och enormt roligt. Imrogon är det kick off för sommar personal vilket känns extra kul.
Mötena avlöser varandra ihop med renovering, prissättning och städning.
Och ungefär lika rörigt känns det inne i huvudet nu.
Men det är en härlig röra, en självvald röra och något jag brinner för.
Visst är rubriken vitsig med ord som bara börjar på F...
Idag sammanstrålande tio vuxna och tjugo barn för att få guidad tur upp på min favorit av Ombergs fornborgar. Härligt väder med en liten frisk vind. Ett glatt gäng som promenerade upp och intog fika och trevlig samvaro.
Ibland är det så enkelt. Att bara träffas ett gäng, ta med allas barn och bara vara. Barnen lekar och hittar sina egna lekar, vi vuxna får hålla ett öka men samtidigt hinna umgås.
Många var de tak som rasade in av all snö i vinter. Här i Östergötland skulle det till att vara stor kaninutställning med 1000-tals rasrena kaniner. Tragiskt nog så rasde taket in där utställningen skulle till och massa kaniner dog i sina burar.
De kaniner som klarade sig umgicks! Och nu några månader efter så har det fötts 70 oplanerade kullar.
Kan inte låta bli att le åt detta och tänker mig för min inre syn alla olika varinater som kan uppstå. hihihihiihihiii.
Igår var en fixar dag i trädgården. Solen värmde och fåglarna kvittrade sig hesa. Varje dag går barnen en tur runt i trädgården och letar vårtecken. De här dök upp igår:
- Våra första blåsippor
- Snoken låg och värmde sig i solen
- En nässelfjäril
- Snödroppar (har funnits ett tag men finns nu i mängder)
- Våra hyresgäster i takpannorna är tillbaka.. vet ej vilken fågel
Idag var det i kameran när jag skulle fota Rökstens konserten jag var på. Morrrrrrr.... En helt fantastisk konsert som jag hoppas kunna bjuda något smakprov på framöver... beror på rättigheter mm...
Kameran och jag var inte vänner.... hae ett långt teleobjektiv och helt plötsligt ville inte skärpan alls infinna sig. Självklart är det ett handhavane fel... men man känner sig som en idiot när man inte kan få till det. Speciellt när man möts av kommentarer som Åhh vad bra att du har med dig kamera, då kan jag använda dina bilder på hemsidan sen... visst.... OM det är någon skärpa ja.... suck...
Men minneskortet känns ibland lite fullt i största allmänhet. Konstigt det där. Vissa saker som man hör och är JÄTTE intresserad av vill man, måste man bara komma ihåg men det är bara stört omöjligt. Visst är det irriterande... eller är det bara hos mig?
Mannen har varit iväg till Ungern hela veckan så nu ska vi mysa lördag med ett glas rött och krämig potatisgratäng med nystekt kycklingfilé.
Uhhh jag är så stressad så jag vet inte i vilken ända jag ska börja. Tycker jag får massor gjort men att det ändå är lika mycket kvar....
Prioriterar men vill prioritera mer, det är väl det som är problemet.
Fick en fråga från min mor vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Hjälp, svarade jag. Fysisk hjälp i alla former.
Jag brukar aldrig, med betoning på aldrig be om hjälp för egen del. Har aldrig gjort det. Några gånger har jag frågat om barnvakt och fått det på nåder. Men aldrig utan att känna att det är en uppoffring för något annat. Vi kanske ber om barnvaktshjälp 4-5 ggr/år. En hämtning på dagis några timmar på eftermiddagen, kanske någon övernattning någon gång per år.
Tack och lov så är hennes man otroligt hjälpsam och har lovat att hjälpa till. Inga problem oss emellan där, men mamma låter mig verkligen känna att jag ska vara medveten om vilken stor uppoffring han gör för min skull... hon säger det inte rätt ut men gör ändå det fullständigt klart i tonläge och antydningar.
Men valet är ju alltid mitt. Jag kan ju sluta be om hjälpen så behöver jag ju inte känna så här.... får fundera på varför det gör mig så upprörd... återigen. Jag väljer ju hur jag känner och hur jag hanterar detta men ibland känns det extra tufft det ska erkännas...
Tack och lov att vi har goda grannar och andra runt omkring oss som finns där när vi behöver.
Uhhh jag är så stressad så jag vet inte i vilken ända jag ska börja. Tycker jag får massor gjort men att det ändå är lika mycket kvar....
Prioriterar men vill prioritera mer, det är väl det som är problemet.
Fick en fråga från min mor vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Hjälp, svarade jag. Fysisk hjälp i alla former.
Jag brukar aldrig, med betoning på aldrig be om hjälp för egen del. Har aldrig gjort det. Några gånger har jag frågat om barnvakt och fått det på nåder. Men aldrig utan att känna att det är en uppoffring för något annat. Vi kanske ber om barnvaktshjälp 4-5 ggr/år. En hämtning på dagis några timmar på eftermiddagen, kanske någon övernattning någon gång per år.
Tack och lov så är hennes man otroligt hjälpsam och har lovat att hjälpa till. Inga problem oss emellan där, men mamma låter mig verkligen känna att jag ska vara medveten om vilken stor uppoffring han gör för min skull... hon säger det inte rätt ut men gör ändå det fullständigt klart i tonläge och antydningar.
Men valet är ju alltid mitt. Jag kan ju sluta be om hjälpen så behöver jag ju inte känna så här.... får fundera på varför det gör mig så upprörd... återigen. Jag väljer ju hur jag känner och hur jag hanterar detta men ibland känns det extra tufft det ska erkännas...
Tack och lov att vi har goda grannar och andra runt omkring oss som finns där när vi behöver.
Ja idag blev en intensiv dag. Hade bara ett möte inbokat. Kul möte som vi gjorde till ett walking-meeting. Suverän form om man bara ska prata och uppdatera varandra istället för att häcka över en kaffekopp.
Sen in och handla målarfärg till renoveringen av besökscentrat. När jag kånkar ut färgen i en 10 L hink möter jag en av traktens kändisar som jag haft mailkontakt med i ett kommande evenemang. Vi har aldrig blivit propert presenterade för varandra så jag presenterade mig och gav mina mail ett ansikte. På frågan "Vad gör du nu?" svarade jag att jag skulle äta lunch. "Häng med mig på lunch med Rotary, du kan vara min gäst så kan du presentera det du ska göra i sommar".... öhhh... några sekunders tvekan och sedan... jamen visst. Klart jag hänger med, hur lång tid tar det....
Så Rotary lunch och liten kort presentation av min verksamhet för traktens rotaryaner.... perfekt!
Två möten och kl. var knappt två. In på kommunhuset och lämna in min livsanläggninsansökan inför sommaren. Då ringer en annan kontakt som vill stämma av en sak.
Nytt möte halv tre. Bra avstämning inför kommande evenemang.
Tillbaka hem, in, ringa två samtal. Ut, hämta ena barnet på dagis. Andra fick följa med en kompis hem. Till simskola med stora dottern. Badade 45 min innan simskolan började, fick simma 25 min, bubbla lite i poolen. Sen hämta lilla dottern.
Lite samkväm med goda våfflor till alla och sen hem. Båda döttrarna som sladdriga trasdockor och bara på med pyamas och tandborstning, sagoläsning och sedan i säng.
Själv, på med datorn. Beta av dagens mailskörd och nu börjar luften gå ut... kl är inte ens nio. Gäääääääsp!
Riktigt skön låt till en bra serie. True Blood. Låten får mig att minnas vår tid när vi både i sydstaterna i USA. Bland riktiga Hillybillys, Red Neck och ja, va ni vill. Inga vampyrer dock, vad vi såg.
När jag var 7-8 år skulle jag sova över hos en klass kompis. Hans äldre brossor skulle kolla på en svart vit dracula film på TV och vi fick absolut inte se den för vi skulle bli rädda och få mardrömmar. Men självklart tittade vi ändå... för man skulle ju inte visa sig rädd.... OJ vad jag fick äta upp det. I flera år var jag grymt mörkrädd och det var mycket monster, vampyrer och det ena med det tredje. Kunde verkligen skrämma upp mig själv.
Inte blev det bättre av att jag när jag var ca 9 år hamnade framför någon zoombiefilm när de gick omkring i ett varuhus.
Tog verkligen lång tid att komma över mörkerrädslan och nu trivs jag i mörkret. Men visst, kanske tar jag ett litet extra långt skutt ibland när jag ska upp i sängen, för vem kommer inte ihåg armen som sträckte sig ut under sängen och tog tag om min fot....
Förutom att både jag och mannen fyller år (jag igår och mannen idag) så fick jag i förrgår min första bokning till mitt företag!
Det kanske bara blir den enda, vad vet jag, men den första är ändå den första!
Det känns verkligen speciellt och jag är jätteglad. Var på kurs igår och fick massa positiv feedback vilket känns extra kul.
Sen har jag ju tvivlare omkring mig men invändningarna kan ju bero på att jag dels inte lyckats förklara tillräckligt bra vad det är jag ska göra eller att det är en värdering av mitt företag (alltså om mina argument till invändningarna håller). Jag får se det som en möjlighet att ytterligare vässa argumenten och sälja in dem.
Tiden går vansinnigt fort just nu. Hinner inte blogga som ni märker. Hinner just nu varken reflektera eller tänka känns det som det är bara att köra på. Med tanke på att jag malt på under ett helt år att jag saknar konstruktiviteten så borde jag ju inte klaga eller hur. Och faktum är att det gör jag inte heller, men jag känner att lite rotning vor fel.
Har presenterat det jag ska göra för fler nu och överallt möts jag av glädje och glada tillrop inför det jag ska göra. Det gör mig faktiskt lite förvånad. Trodde nog att jag skulle få höra mer kritiska röster.
Jag fick ju en tarot läggning för första gången. Januari stämde ju ruggigt bra (har skrivit om det i ett tidigare inlägg). Så har sammanfattades feb:
Feb: The fool (upp och ner). Här väntar jag på något, men är kall och väntar bara in det. Känner ingen frustration inför detta utan… bidar min tid.
Ja, detta är ju ganska allämngiltigt men jag kan bara bekräfta att februari verkligen inneburit just väntan. Speciellt på jobbet där vi väntar in nya chefer och jag har verkligen legat lågt. Bidar min tid är en riktigt bra sammanfattning.
Läser just nu Mio min Mio för min sexåriga dotter. Hon älskar den. Även om den är lite otäck. Mamma försöker göra allt för att läsa med inlevelser och olika röster så det ska bli just så spännande som det kan bli. Igår slutade kapitlet med att Mio tog tag i någons hand och det var en klo av järn.... efter en stund när jag höll på att natta lilla dottern så kommer den större modellen smygande och vågar inte sova... lite för spännande alltså...
Ikväll ville hon inte ens att jag skulle läsa. Men, jag lyckades övertala henne för jag vet ju att allt slutar i ett rosenskimmer... men hade glömt bort att på vägen dit så dödas Ridar Kato och den lilla fågeln som flög mot spejarnas bloss vaknar inte mer... grattis... jag blev så rörd att jag knappt kunde läsa... men lyckades harkla mig igenom den biten och vips så vaknade den döda och allt blev rosenskimmrande igen... och stora dottern tyckte återigen boken var jätte jättebra och nu ska bara slutklämmen läsas.... där det blir sockersött och alla lever lyckliga i sina dar...
Nja, Mio min Mio är inte min favorit. Har aldrig varit och är inte ens i vuxen ålder. Tycker hela boken är rätt skumt skriven. Ser mer fram mot nästa som jag sträckläste från pärm till pärm. Och när jag sen läst klart den började jag om igen. Så höll jag på tills jag läst den 15 gånger i sträck. Vi pratar om sagornas sagor:
... den börjar vi på på torsdag. Har alltid älskat äventyrliga sagor med riddare och hjältar som Robin Hood och Bröderna Lejonhjärta var verkligen favoriten. Kanske är det här jag byggt upp mitt intresse för att skapa en upplevelse, att kunna berätta en historia så du upplever den med alla dina sinnen och den blir bestående. Det är det jag vill göra i mitt nya företag.. spännande ska det bli och roligt är det.
I natt åt de tre har-j..larna upp våra nyplanterade äppelträd. Inte lika kärleksfull idag känner jag .
Men jag måste ändå säga tat de väntat väldigt länge innan de gav sig på dem så jag väljer att se det som att nöden har inget val och vi har ju inte matat just hararna speciellt flitigt så vi fick nog vad vi förtjänade....
Har vasaloppet på och har nu åkt skidor tre dagar i rad i vår lilla slinga utanför på åkern. Det är ju helt sjukt att åka nio mil! Jag är genomsvett efter att ha varit ute i 2,1 km...med mjölksyra i armarna och träningsverk i ryggen... hrm...
Igår hade vi en underbar dag uppe på Ombergsliden och stora dottern tog sin tredje skidlektion. Lilla dottern hade fullt upp att försöka riva toppstugan så båda barnen var härligt trötta när vi kom hem.
Stängde av andra chansen i melodifestivalen igår och tittade på Sommaren med Göran. Vi har kommit in i ett riktigt svenskfilmsstim. Lufstlottet som sprängdes, Brölloppsfotografen och nu Sommaren med Göran. Jag mår riktigt bra av välgjord småputtrig svensk film. Kul!
Idag har varit en helt fantastisk dag. Två spännande möten om framtiden som gav energi in i processen. Sen hem till en helt vindstilla slätt.... ja du läste rätt.. vindkraftverken stod blick stilla.... snövitt vinterlandskap. Strålande sol mot en klarblå himmel.
Hämtade döttrarna i pulka vid dagis och drog runt dem en stund, gjorde snöänglar och stora dottern visade hur man gjorde en pepparkaksgubbe.
Sen på med längdåkningskidorna och spårade upp ett spår på skarsnö, kunde till och med skate lite. Kul men inte vackert =). Åkte runt åkern och fick sällskap av stora dottern ett av varven. Livskvalitet! Två harar spurtade ikapp över skaren...
Hararna ja, lite idioter blir de allt i parningstid. Vi har ett gäng på tre stycken som hoppar runt i precis hela trädgården just nu och har inte ögon för något annat än varandra. Parning, fokus, parning, fokus, parning, fokus, parning osv....
Grannen ringde. Ett av våra rådjur blev överkörda idag. Vi pratade om hur vi ska hjälpa dem för nu är det tuff för dem. Imrogon ska vi hugga upp den ensilge boll som finns och som nästan är helt orörd.
... funderade på om det var bocken som blev påkörd. En av våra bockar haltade lite. Sorgligt. Sex har nu blivit fem.
Har idag varit på mitt tredje kurstillfälle i affärsutveckling. Inpirerande, många skratt, mycket idéer och tips att kolla upp och intressanta kontakter.
Jag har långa arbetsdagar för att få mer tid i slutet på veckan till mitt eget företag. Är rätt slut när jag kommer hem på kvällen och det bär emot ibland att åter öppna datorn när barnen lagt sig för att fortsätta att jobba med sitt eget företag... men märker att när jag jobbar med det jag brinner för så får jag fantastiskt mycket energi och den enda frustrationen som kvarstår är att... åhhh .... jag vill släppa allt och bara hålla på med detta... men inser att det inte bär än ekonomiskt utan att jag måste jobba långsiktigt och målmedvetet.
Men att få så mycket energi tillbaka är tillräcklig bekräftelse för mig att jag är på rätt spår och att det jag tar i just nu bara "blir". De händer saker, jag få postiva besked, kontakter jag tar ger utdelning osv osv.
Allt detta stärker mig och gör mig viss om att jag är på rätt spår, min idé håller och att jag kommer nå mitt mål.
Jag gillar verkligen att titta på naturfilmer, expeditioner från någon far out del av världen. Är de också en brittisk bbc produktion gör inte det hela sämre.
Igår såg jag två avsnitt av en dokumentär om en expedition på Nya Guinea. Idag kollade jag på tredje delen.
Under expeditionen hittade de 40 st nya djurarter! 40 st! Bl.a denna jätteråttan som var helt tam. Hela ön är nästa outforskad och gamla vulkankratrar, övertäckta av regnskog döljer nya djur som man aldrig tidigare sett. Helt fascinerande.
Att det sen synliggörs av entusiastiska brittiska forskare som blir helt i extas över en ny skalbagge eller en groda lockar till flera skratt.
Förhoppningsvis leder deras resultat till att regnskogarna blir skyddade områden att bevaras för eftervärlden. Tänk att det finns så mycket outforskat och oupptäckt kvar på jorden.
Ibland känns livet verkligen som en bergochdal bana. Mina backar har varit periodvis värre så de här små guppen borde inte få mig ur balans...men de sista veckorna har varit väldigt mixade.
Massor att göra med nya företaget och på mitt ordinarie jobb. Detaljer blandat med övergripande strategier i en salig röra. Detta trivs jag normalt sett med men just nu har inget känts riktigt kul. Jag vill glädjas av det jag gör!
Jag har svårt just nu att ta mig tid att lyssna på mig själv och vända frågor inåt. Kanske är inte tiden rätt för det nu. Just nu är det kreativt arbete och konstruktivt och produktivt arbete som driver mig framåt.
Om jag ska försöka höja min blick lite och titta på min situation så tror jag att otillfredställelsen bottnar i att jag innerst inne vet vad jag vill och att jag fajtas med att hålla kvar eller släppa taget.... att våga hoppa... helt utan skyddsnät för att nästa sekund fångas av vinden och inse att vingarna bär mig och att jag flyger för egen maskin.
Att jag ska våga följa min väg, att släppa mönster och säkerhet jag tror jag behöver. Den här fajten jag själv skapar trivs jag inte med och jag hamnar i obalans. Då kan mycket annat sugas in i denna obalansen och det är lätt att man fokuserar på fel saker...
En konstig känsla det där att längta efter att släppa taget och göra flygkonster kontra att fortsätta kampen för något man egentligen inte vill ha.
En vis kvinna sa till mig och min man för snart ett år sedan... frifåglar, ni är frifåglar båda två. Så vackert!
... är den grupp rådjur som bor nära oss. Kan inte få nog av dessa skönheter och jag har varit bekymrad för dem. Under flera dagar har jag inte sett ett spår av dem i trädgården. Var har de varit? Lever de, lever alla? Hittar de någon mat?
Idag när jag kom hem lite tidigare för en gångs skull såg jag dem nere hos våra sommargäster. Under äppelträdet i solens sista strålar låg de.
När jag jobbade vidare på datorn råkade jag titta ut. På uppfarten till vår hus kom tre rådjur försiktigt trippande, sen en fjärde.... en femte och slutligen den sjätte. Alla levde! Stor lycka!
Ser att en av dem har problem med ena bakbenet men ser förvånansvärt pigg ut i alla fall.
De gick nära, nära och knaprade på alla skott och bark de kom åt. Studerade dem i över en timma. Följde dem från fönster till fönster. Visade barnen. Schssss skräm dem inte... titta rådjuren. "Är det tomtens renar mamma?" Näää det är våra rådjur som bor här gumman....
Funderar nu på hur vi ska lösa utfodringen. Grannens ensilageboll verkar vara orörd. Kanske såga ner lite späd sly så de kommer åt skotten... får fundera ut något....
Japp vi är insnöade så det heter duga. Uppfartsvägen är igenblåst med ca 90-100 cm snö. Undrar om traktorn kommer igenom detta?
Mannen har tagit yllebyxan på och med ryggsäck gett sig iväg till vår lilla lanthandel... för om någon har öppet så är det hon i ur och skur i alla väder.
Inte så kallt men yrsnö som far runt. Svårt att avgöra vad som är nysnö kontra yrsnö...
Det har hänt förut och det är lika obehagligt varje gång. Snälla säg att jag har fel...
Välkänd krigsföring och maktövertag är att plocka bort de starka ledarna för att kunna bryta ner och bygga upp en grupp så som man själv vill forma den.
Det är precis vad som händer på mitt jobb nu.
Vi har nya ägare som går på i ullstrumporna.
Först min chef och nu drömde jag att två andra starka duktiga medarbetare står på tur. Snälla låt mig ha fel....
Fick också väldigt onda aningar i eftermiddags. Mer vad som inte sägs än uttalade ord.
En klok vän satte fingret mitt på det jag funderar mycket över just nu:
Att ge utan att förvänta sig något tillbaka, bara för glädjen att få göra det.
Jag glömmer bort det där ibland. Med givandet. Att jag egentligen vet att det är en av mina starkaste drivkrafter som gör att jag kan nytta glädjen jag får tillbaka för att tillföra mig energi.
Läste någonstans om Moder Teresa och hennes filosofi. Och att den också blev ifrågasatt i ett forum. Moder Terese står ju ofta som sinnebilden av det osjälviska givandet. Att hjälpa andra utan att kräva något tillbaka. Artikeln som vände på detta var intressant för skribenten menade att det finns en stor portion själviskhet i givandet. Just för att man får så mycket tillbaka och egentligen gör det för att själv må bra. Det är inget fel i detta tycker jag, bara en vinkling av ett resonemang.
Jag märker att jag varit inne i en period av givande där syftet egentligen varit att jag vill få något tillbaka, och det är ingen bra utgångspunkt. Speciellt när man märker att man inte får det...det blir dubbeltbakslag...
Så osjälviskt-själviskt givande bara för glädjen att få ge!
Reflektioner på veckan som varit: Verkligen en mellanvecka men det har rullat på. Får trots allt en del ur händerna. Dottern älskade sina slalomlektioner och deklarerade efter första gången att hon skulle bli bättre än den där Anja Persson. Lycka att hon tyckte det var så kul! Sover väldigt dåligt på nätterna, är orolig, har svårt att somna fast jag är jätte trött. Vet inte vad det är för mara som rider mig...
Förväntningar på veckan som kommer: Inte mycket inplanerat men jag betar av sak efter sak och lägger till nya möten i mitt projekt. Kan inte göra mkt mer än att arbeta på och få det att gå framåt. Ska sätta mig ner och försöka lista allt som ska göras och få in det i en tidplan. Skönt att inte ha så mycket inbokat. Måste ut mer, försöka få lite tid till mig själv någonstans. Går in i för mycket grubblerier och det är inte bra.
Blev helt betagen på andra delfinalen igår av denna artist. När jag nu gör sökningar på youtube så inser jag att jag diggat varenda låt hon gjort och som spelats på radion. Inser att jag varje gång tänkt att åhh denna artist måste jag komma ihåg att köpa skivan av. Nu blir det spotify sökningar....
.... när bloggen inte är ett forum för att lätta sina tankar... var gör man det då... när tankarna blir för privata, för svåra, för ensamma, för tunga, för slutna, ej färdigtänkta, ej formulerade....
Det är inte ofta mannen och jag kan samordna våra jobb men igår lyckades det. Medan han åkte runt på kundbesök i Stockholm besökte jag Möbelmässan med några kollegor. Som småbarns förälder känns det lyxigt att båda får åka i framsätet och ha egen tid i bilen....
Idag tog vi med oss äldsta dottern upp på Ombergsliden för sin första skidlektion i nedförsåkning. Som hon kämpade och så duktig hon var. Lärde sig att ta på och av skidor, åka lift, bromsa och svänga... hennes första kommentar när det var klart och vi skulle åka hem var att "mamma kan jag inte få åka lite skidor när vi kommer hem".... hon tyckte det var urkul!
Imorgon är det dags för lektion nr två, hoppas den går lika bra.
Jag gläds åt den frivilliga organisation som driver backen, åt att de får så lång säsong och att det kommer mycket folk. Jättekul!
Man blev riktigt riktigt sugen på att pumpalagg igen efter en lång snowboardstid!
Reflektion på veckan som varit: De möten jag varit orolig för gick över förväntan och jag känner mig smått optimistisk inför min framtid på jobbet. I alla fall ett litet tag till, tar inte ut något i förskott. Konferensen blev lyckad och framförallt var det kul att göra detta i inspirationsyfte ihop med en god vän. Dottern var glad som en speleman och hon fick slalomskidor som hon provade under helgen. Kan nog bli riktigt bra det där.... Hade också flera bra möten som leder mitt projekt framåt vilket känns extra kul.
Förväntningar på veckan som kommer: Ja nu blev det inte av att reflektera så mycket och halva veckan har ju redan gått men... jag hoppas på att få flera postiva besked i projektet och att det fortsätter rulla på på samma sätt som förra veckan. Allt är på G nu vilket känns fantastiskt kul! Jag skickar in extra energi till helgen och hoppas på mys med stora dottern som ska gå i skidskola för första gången. Ska försöka planera in mer utevistelse för detta har blivit lidande.... annars får det bara rulla på nu. Gäller att ha momentum! Har fått en del tråkiga familjebesked som jag vill sända positiv energi till. Går inte in på detta här...
Pinjemun! Vet ni vad det är? Det visste inte jag heller förräns alldeles nyss. Jag är drabbad av detta.
För ett par dagar sedan så började allt jag åt få en metallisk och väldigt besk eftersmak. Allt smakade urk! Trodde det var något specifikt jag åt men när det suttit i ett par dagar och precis allt jag äter smakar beskt så började jag undra.
Sökte på nätet och hittade ett inlägg. Läs mer här
Det handlar alltså om att man ätit härskna pinjenötter. Ofta märks det inte när man äter dem, och det kan uppstå en-tre dagar efter man ätit det och då är det ju inte alltid enkelt att koppla ihop det.
Intressant för jag minns att jag åt en näve pinjenötter från en öppen påse i skafferiet och nu ska jag gå ner och slänga dem all världens väg.
I länken stod det att det kan sitta i upp till två veckor... hualigen.... men då kanske man äter mindre och går ner några kilo... vore ju inte negativt.
Idag är det sex år sedan min förstfödda dotter kom till världen. Omtumlande, omvälvande och fullständigt underbart!
Kommer ihåg att det var lika kallt då, med snö, som det är nu. Blev ombedd att ge mig ut och gå för det var fullt på förlossningen. Åhh vad sugen man är att gå ut och gå i -15 grader med värkar som kommer var tredje minut...
Man hörde alla andra som fått barn ge rådet att "njut av varenda sekund, det går så fort". Och att idag se tillbaka och förstå att det redan gått sex år känns helt overkligt.
Att se denna fantastiska person växa och bli just så underbar och fantastisk som hon är gör att jag känner mig så lyckligt lottad. Hon kan så mycket, hon är så god vän med alla, omtänksam, rolig, smart och alldeles, alldeles underbar som Askungen sa om balen.
Så idag säger jag till min stora lilla dotter, ett stort grattis på din sexårsdag!
Reflektion på veckan som varit: Ja veckan inleddes tufft och avslutades rejält tufft och omtumlande. Fick besked att jag får ny chef och att en stor omorganisation står för dörren. Obehagskänslan kryper i kroppen för jag har en rätt god föraning om vad detta kan komma att innebära. Har försökt skjuta det ifrån mig så mycket som möjligt och glatt mig åt att få ha mycket barn i huset för kalas och filmkväll. Har lyckats hyfsat bra men rätt som det är smyger det på mig... och obehaget växer. Har i alla fall skickat in en företagsregisterering idag. Hoppas den blir godkänd. Spännande.
Har fått mycket gjort i mitt projekt, bra kontakter som ger både det ena och det andra och för processen framåt. KUL!
Förväntningar på veckan som kommer: Jag vill hitta lugnet som gör att jag kan vara cool inför möten som väntar. Inte förhasta mig och inte provoceras av det jag misstänker kan dyka upp. Coooool! Jag ser också fram mot den konferens som jag och en god vän bokat in mig på, hoppas den kommer ge mycket inspiration och input att arbeta vidare. Ser redan fram mot nästa helg som inte är inbokad, nuta av att vara ute med familjen och bara var. Ser väldigt mycket fram mot att fira min äldsta dotters 6 årsdag och hoppas att hon får en toppen-toppen dag.
Jag har aldrig varit insatt i tarot kort men har under de senaste två åren ramlat på dem i lite olika sammanhang. Jag kan för lite om dem för att kunna berätta mer men inser att det finns de som är riktigt duktiga. Jag fick en sådan tarot läggning för detta året. Jag skrev inte ut i detalj vad jag fick till mig men just för januari kopierar jag det rakt av (se kursivt nedan). Nu är januari snart slut och så här fick jag till mig att just den månaden skulle bli:
Jan: Knekt, stavar (upp och ner). Knekten och stavarna står för jobb. En omstrukturering som påverkar även mig även om den inte drabbar mig personligen så blir jag ändå påverkad.
Ok, vad sägs om detta. Igår 28/1 (jobbade hemma var ej på jobbet) blev hela personalstyrkan inkallad och man meddelade att vår VD (tillika min chef) fått sparken och in kommer en ny VD (som jag stiftat lite bekantskap med och vi har väl inte fått en jättebra start) som blir min nya chef. Och utan att veta mer så vet jag så mycket att det DEFINITIVT kommer att påverka mig... även om jag inte tror att det kommer drabba mig personligen just nu...
... så ni som inte tror på detta, det spelar liksom ingen roll, det funkar ändå
Disablot var som namnet säger ett blot, en offerhögtid, till disernas, kvinnliga gudomars, ära. Disablot firades i det förkristna Norden under vintern för att försäkra en god skörd under det kommande året. Disafton är den nordiska varianten av Imbolc och är en högtid att manifestera ljusets växande tid, fröet och det som ska växa. Berömt var det stora disablot som hölls i Gamla Uppsala i februari i samband med distinget. Disablotet kan firas den första fulmånen efter trettonhelgen, men lite olika bruk om tidpunkten finns bland sedfolk. Fokus är de feminina Makterna, både gudinnor som Diser och lokala kvinnliga makter.
Beskrivningar av disablotet återfinns i flera isländska sagor: Egil Skallagrimssons saga, Hervarar saga och Heimskringla.
Om hur en nutida häxa firar disablotet kan ni läsa om här.
Mer om hur disablotet firas och tips och idéer. Här.
Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Förmodligen avsåg namnet ursprungligen diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung.
Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala, vilket hölls i början av februari.
I Östergötland finner vi gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij, det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.
I Norge och på Island hade diserna snarare rollen som ättens skyddsväsen, men kunde också uppträda vid barns födelse och i strid.
Den främsta disen var Vanernas dis - Vanadis också känd som Freja. Alfhild har omnämnts som en soldis.
Reflektioner på veckan som varit: Alla har hållt sig friska. Det känns fantastiskt i dessa vinterkräksjuketider, hoppas det håller i sig. Jag fick några korta promenader men däremot en rejäl ridtur vilket kändes fantastiskt. Mina två möten i mitt projekt gick också jättebra och fler saker dyker upp som måste fixas. Hur ska jag hinna? Men det är bara att beta av saka för sak och göra så mycket man hinner. Det är mycket att tänka på när man ska starta företag...
Vi hann också med lite social samvaro som kändes jättebra. På jobbet så går allt min väg och det känns verkligen som att alla tecken jag får pekar i en riktning vilket gör det lättare att fatta beslut.
Förväntningar på veckan som kommer: Mannen är bortrest största delen och starten blir tuff, samlar kraft för detta. Slutet av veckan går i barnen och ungdomarnas tecken. På fredag ordnar vi filmkväll för ett gäng ungdomar, på lördag är det barnkalas för äldsta dottern och på söndagen stundar kalas igen då mormor och farmor kommer på besök för att gratta äldsta dottern.
Själv hoppas jag på att få lite ork över att fortsätta jobba på med mitt projekt, har möten inbokade och får fortsätta att strukturera upp det som ska göras och boka in nya möten. Men till detta är jag säker på att jag får ork över till då det ger så mycket tillbaka.
Hästar och jag är ett eget kapitel. Vi fick ingen bra start hästarna och jag. Som liten skulle jag klappa en häst som bet mig väldigt hårt i fingret. Tog tag i fingret och drog uppåt, ville inte släppa. Sen hade jag väldig respekt för hästar och längtade inte till att rida någon.
Under hela min uppväxt var jag omgiven av kompisar som levde för sina hästar och blev en liten expert av att bara sitta och lyssna på ändlösa diskussioner om träns, träningar och skogsutflykter.
Som vuxen bestämde jag mig att jag skulle göra upp med min rädsla för hästar och tog 10-15 lektioner av en god vän till mig som drev ett hästcentra. Vi började från grunden och jag fick lära mig balansen genom att rida barbacka. Självförtroendet växte med lektionerna och när en dåvarande granne undrade om jag ville rida ut med dem tackade jag ja.
Tyvärr blev inte den turen så lyckosam då hästen började skena på en smal skogsväg. Jag tackar balanslektionerna för att jag lyckades sitta kvar. Jag visste också att skogsvägen delades av av en taggtråd längre fram och då skulle hästen antingen hoppa över (och jag skulle fara all världens väg) eller braka rätt in i skogen (och jag in i träd troligtvis). Man hinner tänka många tankar när man dundrar fram, hästen känns väldig hög och farten likaså. Min lycka var nog ändå att jag själv tog beslutet att jag måste kasta mig av innan stängslet kommer. Därför började jag ta sikte på något som inte var spetsiga stammar, eller vassa stenar och kastade mig av. Hästen fortsatte i högsta fart och försvann bortåt vägen. Jag klarade mig med blåmärken men för övrigt oskadd....
Hästen sprang hem till stallet och jag satt upp dirket efteråt men efter det tog det nästan tio år innan jag red igen...
Det tog ända tills igår!! När jag för första gången red islandshäst. Vilken fantastisk upplevelse. Även om jag var grymt nervös i början så tog vi det lugnt genom skogen och till slut kände jag att detta var en annan häst, en häst att lita på. En glädje häst med namnet Wynja (som också är glädjerunan, det kunde väl inte vara mer passande). Som Wynjas ägare sa så hon har lite astma så skulle hon tölta med dig orkar hon bara 200 m sen måste hon stanna och hämta andan.
Vi red genom snöklädd skog, över vackra ängar och upplevelsen var helt fantastisk. Något jag definitivt kommer att göra om, och då också väga tölta lite.
Ja jag antar att ni är är rätt leda på att jag går på om mitt projekt.... men nu har projektet fått en egen blogg. . För den som är nyfiken på att följa en mer officiell blogg och utvecklingen av mitt projekt är välkomna till:
Som min Zonterapi lärare sa till mig när jag gick grundkursen för snart ett år sedan. Det är rätt bra tycker jag, säger rätt mycket.
Mannen har haft sååå ont i nacken i flera veckor och det släpper inte. Krampar och ömmar och gör så att han inte kan sova bra. Jag har masserat nacke och axlar med föga resultat.
Sen slog det mig, varför ger jag honom inte en zonterapi behandling för nacken, axlarna och skuldrornas zoner. Vi körde på intensiv behandling två dagar i rad... och se nu har han sovit som en prins två nätter i rad och har knappt ingen smärta i nacken längre.
Och de punkter jag visste skulle tryckas på sa jag inte till honom var de satt, för jag börjar ju känna igenom hela foten. Men jösses, han lyfte 20 cm från sängen när jag till slut satte tryck på rätt ställe. Aj, aj, Aj vilken smärta... så visst gör det susen den saken är klar.
Bara kul att det funkar så snabbt. Snacka om bekräftelse. Nu blev jag sugen på att trycka på fler fötter .
Vill ni ha en riktig nostalgitripp så kan jag rekommendera att lyssna på Radio P4 kl. 18.30 på lördagskvällarna. Då kör Clabbe af Geijerstam sitt rakt-över-disc koncept med musik från samma tid. Helt underbart!!!
Du kan också lyssna på tidigare program. Lyssna här.
Tänkte bjuda på ytterligare ett barndomsminne som poppade upp häromdagen. Jag läste om att en musikal med musiken från Electric Banana band spelades i Linköping och Motala. Då drog jag mig till minnes att jag i 8-9 års åldern var med i en gymnastikgrupp i Tranås. Som avslutning på terminen skulle vi ha uppvisningsdans och övade i månader inför den. Låter var "Banankontakt" med just Electric banana band:
Och givetvis skulle alla barn vara utklädda i gula kläder som bananer. Jag vet inte om jag ska hedra min mor med att hon var extra kreativ eller mer "hur tänkte hon nu?". Vi hade nog inga gula kläder hemma men däremot jättfina bruna tajts och tröja (ni får ju betänka att detta var i början av åttitalet, alltså inte långt från 70-talets färgorgier och innan pastellens tid). Så bland de 50 gula barnen stod jag, en brun banan. Men att dansa var kul i alla fall.
Reflektion på veckan som varit: En riktigt, riktigt bra vecka. Fick massor gjort på jobbet, allt flöt på och det kändes bara lätt, lätt, lätt. Döttrarna har slagit sig både här och där så blodvite uppstått men tack och lov har det gått bra. Mannen dras med ond nacke men överhuvudtaget är det riktigt bra med alla. Seminariet var lika givande som det första och jag fick en lång att göra lista i mitt projekt. Två möten hann jag också med som gav flera svar jag sökte och som gör att jag kan komma framåt i mitt förändringsarbete.
Förväntningar på veckan som kommer: Mycket på agendan! Både i jobb och i projekt, måste vara strukturerad och fokuserad. Känner att jag har svårt att gå in i mig själv just nu och söka svar, litar på att jag har gjort den resan under vintern och att jag nu kan gå in i en tid av mer utåtagerande och produktivt. Ska försöka få in två långpromenader eller skidåkningsturer denna veckan. Måste ta mig uuut! Hoppas att alla håller sig friska, det skulle vara skönt att slippa förkylning och annat ett tag. Hoppas också på mitt möte jag har på torsdag och att jag får positiva besked i det jag vill. Sänder ut positiva tankar runt detta!
Alla urvuxna kläder plockas bort och lämnas till en hjälporganisation.
Alla trasiga kläder som ej går att laga slängs.
Alla övriga kläder sorteras in och viks ihop.
Perfekt, nu kanske jag kan hitta någon av alla dessa omaka strumpor som försvinner. Det finns en underbar Larson teckning som visar var alla de strumporna tar vägen, en form av "the loneley socks land"....
Där jag bor kallas sammhället för "Bynn" i folkmun. Imorgon väntar svarta rubriker i Corren: Terroristattack i Bynn!
Terroristerna är mina två barn.
Terrorattack #1: Distriktsmottagningen
Idag var det dags för influensaspruta nr 2. Som tur var kunde vi vara två föräldrar. Av skriken i behandlingsrummet att dömma förstod de andra väntande föräldrarna och barnen att minst en arm/ barn kapas av utan bedövning. Jag trodde inte att man kunde skrika så högt innan man ens tagit sprutan. Först ut var vår tvååring. Höga illvrål och då hade inte ens sprutan nått armen. Pappa tog med tvååring ut, skräckslagna ögon från väntande barn möter dem när de kom ut ur rummet. Är hennes arm kvar? Var är det andra barnet- gick de inte in två stycken? Hur ont kan en spruta göra?
Ett barn med tumvanten i munnen konstaterar: "Det låter mycket där inneifrån". Jag kan bara föreställa mig vad han hade för bilder på näthinnan.
Vår sexåring hade bestämt sig att spruta klarade hon sig väldigt bra utan och inga chokladbollar (ja vi mutade friskt) kunde väga upp för det hon skulle genomgå. Att mamma var lugn som en filbunke och väldigt bestämd hjälpte föga. Att skrika så mycket man kan verkade vara modellen för att genomföra spruteriet. Sprutan togs och skriken fortsatte.
Vi möttes av en mammas desperata ögon då hon stod i tur med två skräckslagna döttrar som också kollade in om det verkligen var så att båda armarna satt kvar eller om en kapats av.
Terrorattack #2: Bynns Café
Här landade barnen förra gången de tagit sin spruta och höll på att riva cafét mha sin terroristkumpan på dryga två år. Vi befarade att de skulle slänga upp STÄNGT skylten i ansiktet på oss och regla dörren. Men vi fick komma in, och chockladboll intog medans gästerna fick lyssna på tvååringens version av "Lille Katt" vare sig de ville det eller inte. Versionen varierar lite men kan låta ibland att :
Lille far, lille söte fara, en sån kar, så gör eld i spisen
Jag är förvånansvärt på G just nu. Trodde jag skulle ha värsta anti ångesten över att vara tillbaka på jobbet men jag grabbar tag i alla problem som om de vore gjorda av luft och bara löser dem...
Och jag gör det utan att antstränga mig särskilt mycket.
Att jag går upp ca tre timmar tidigare än vad jag gjort nu när jag varit ledig har också gått som en dans.
Vad har hänt?!
Veckan som jag trodde skulle vara misserabelt ser ut att arta sig riktigt bra och då har jag inte kommit in på den delen som jag ser fram emot...
KUL! PÅ G! GE JÄRNET! TJOHO!
" Endast en sak behöver ändra på sig för att vi ska uppleva lycka i våra liv- var vi fokuserar vår uppmärksamhet"
Reflektion på veckan som varit: Denna veckan har verkligen präglats av rekreation och reflektion. Långsamt tempo, sovmorgon och skidåkning. Sug ut varje sekund innan jobbet drar igång. Det har känts skönt att inte ha dagarna planerade utan bara gjort det som fallit oss in. Att inte ställa upp några krav utan bara vara. Det var nog precis det jag behövde. Jag har känt lite ångest över att jag snart ska tillbaka till jobbet och det som väntar där. Har drömt livligt och ibland olustigt. Tycker ändå jag lyckats hålla det ifrån mig. Jag var i början på veckan på väg att tappa fokus på det jag satt upp som mål inför nästa år men tog mig som tur var tillbaka på rätt spår.
Alltså en parantes. Jag har på herrarnas längdskidåkningslopp i Tour de ski där de kör upp för en slalombacke??!! Galet och imponerande hur fort det faktiskt går uppför. Kan väl inte direkt säga att det gjorde det när jag körde runt i längdåkningspåret häromdagen fniss.
Förväntningar för veckan som kommer: Ja, förväntningar eller bävan. Jag ser verkligen inte fram emot att gå tillbaka till jobbet imorgon. Jag vet att det kommer börja med en riktigt rivstart och det känns minst sagt olustigt. Jag vill hitta balans och kunna ta det lite cool. Jag vill hålla förändringar som jag inte kan påverka ifrån mig och koncenterar mig på det jag faktiskt kan påverka. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Jag ser fram emot den andra omgången i seminarieserien jag deltar i, det ger inspiration inför framtiden. Jag ser också fram mot det möte jag bokat in om mitt projekt på fredag. En steg i taget, framåt, mot målet, mot förändring.
I nästan tre veckor har vi varit hundvakt åt den enögda hunden Molly. Eller Molle som lilla dottern döpte om henne till. Hon blev snabbt en i familjen och sov givetvis under mitt täcke varje natt.
Som tidigare hundägare upptäckte vi att vi snabbt kom in i rutinerna och nu när hon är hemma hos sin riktiga familj igen uppstår..... ett tomrum...
Jag kommer på mig själv att vara på väg att släppa in henne, kolla efter henne i sängen, spara goda matrester osv.
Kanske är vi mogna för en ny fyrbent familjemedlem igen?
... kom också på en annan sak när jag skrev förra inlägget.
Jag vet att jag tänkte, när jag läste om religion i skolan någon gång i tioårsåldern då man fick de olika världsreligionerna beskrivna för sig, att alla religioner egentligen beskrev samma sak. Men beroende på var i världen så tog det sig lite olika uttryck. Jag tyckte inte detta var speciellt konversiellt utan bara självklart.
Jag vet att jag ventilerade detta men blev nertystad och emotsagd i skolan. Jag kände som tioåring att detta väckte ont blod och att man inte fick tänka så...jag blev nog mest förundrad över varför detta var farligt att ge uttryck för.
Jag har själv inblick i en frikyrkligverksamhet. Jag kan förstå med många år av distans att jag fascinerades av extasen som kan följa i dessa kretsar och att jag attraherades av detta. Det tog mig många år att inse de nedbrytande mönster och regler som dessa verksamheter styrs av. Lite skrämmande är det att det är lätt att locka in sökande och kanske vilsna själar för att sen stöpa dem i samma form som inte ger möjlighet att utveckla sin egen andlighet. Det finns ju en trygghet och en samhörighet i detta som jag tror många nöjer sig med, men det finns också en nedbrytande skadlighet för dem som ser igenom detta och vill söka sig utanför denna ram. Jag är glad att jag tidigt kunde bryta detta mönster och gå min egen väg.
... jag tänker också vidare på min pappas livsåskådning som jag blir mer och mer nyfiken på. Han tog alltid avstånd från "det kyrkliga". "Min kyrka är i skogen", var hans enkla sätt att beskriva det på. Andlighet var inget man talade om i min familj. Förutom det väldigt traditionella, det som var accepterat. Jag skulle gärna velat föra de samtalen med min pappa nu, när jag själv fått lite andra insikter. Vad upplevde han egentligen i skogen. Var det "bara" en skön naturupplevelse...eller var det något mer.
Under den senaste månaden har jag funderat en hel del på att allt hänger samman. Jag känner att detta landar mer och mer inom mig och blir min sanning. Små tecken blir bekräftelser på detta. Tecken som kommer från de mest oväntade ställen. En bok, en film eller andra blogginlägg som tar upp precis det jag själv går och tänker på.
Tankar som en enda stor väv. Ju mer postivit och gott du tänker ju troligare är det att just detta inträffar. Och att det också fungerar omvänt. Det jag sänder ut kommer tillbaka. Jag facineras av att man redan i den fornnordiska mytologin kunde beskriva detta med nornornas väv. Shamanismen beskriver också detta och många ursprungsfolk vet detta och lever i denna sanning. Dan Brown tar upp detta skönlitterärt i sin nya bok The lost symbol.
Jag tror att detta decenniet kommer bli en vändpunkt och att vi kommer ta till oss dessa värderingar på ett nytt sätt. Maktskiftet från västvärlden till öst kommer att bidra till att österländska värderingar kommer att bli mer accepterade och vi kommer få en annan agenda...
Miljöpåverkan, fiaskot i Köpenhamn blir startskottet på något mer positivt och starkare som växer ur askan. De små människorna kommer att agera när de beslutande krafterna misslyckas. Ur detta tror jag att en annan syn på hur vi integrerar med Moder jord kommer växa, vi tvingas till att tänka om... ur detta växer ett intresse för våra grunder, det vi kommer ifrån. Filmen Avtar tar upp detta på sitt sätt där vi är starkt sammanbundna med Moder jord och våra förfäder.
När jag läste om fornnordisk mytologi i skolan såg jag det bara som en mängd sagor som "några vildar" trodde på och det hela kändes väldigt naivt. Att man förklarade åskan med att Tor körde på himlavalvet tex. Men jag inser ju nu att det skolan lärde ut var en naiv beskrivning. Och jag inser att inom den fornnordiska shamanismen finns en djupare insikt och mening med hur allt hänger ihop som får oss med våra kristna värderingar att framstå som naiva.
Vi är en enhet med allt och allt är en enhet med oss. En enda pulserande livsorganism där vi är beroende av varandra. Att skada den organismen är att skada dig själv och dem som står dig närmast.
Jag har antagit den av flera skäl, men jag kommer att rensa en hel del detta året både mentalt och fysiskt och tänkte därför att det vore bra med en egen rubrik för detta.
Idag har det blivit lite fysisk utrensning och slängning i fyra "samla-på-sig-saker-som-man-annars-inte-vet-var-de-ska-vara-lådor". En liten bit på väg.
Gillar tänkte att man gör det under ett år och går igenom hela sitt hus, och då menar jag både det fysiska huset och det mentala. Allt för att kunna fokusera på det som är viktigt och bara ha fräscha tankar och saker som du använder och har nytta av.
Ett barndomsminne som varit glömt har nu när det blivit kallt kommit tillbaka. Jag glädjs med det för jag tycker jag har få minnen av någon anledning och jag har varit lite sorgsen över det.
Minnet som kom var en skog klädd helt i rimfrost. Jag lekte ensam och jag gjorde min skog, helt klädd i rimfrost till en magisk värld jag trädde in i. Det var tystare i skogen klädd av snö och rimfrost och allting såg inbäddat och vänligt ut.
På en berghäll hängde långa istappar som fungerade bra som törstsläckare (nästan som glass) och jag gjorde min värld till ett snörike där många varelser vistades.
En lite frusen damm blev en isklädd sjö som jag kunde åka kana på.
Allt detta kom till mig nu när jag såg vår egen syrén-skog klädd i rimfrost. En egen magisk värld.
Idag tog vi en liten resa. Det blir för kallt för vår 2,5 åring, hon rör inte tillräckligt på sig när vi är ute och då blir hon tvärkall efter en stund och vill inte vara med....
Så idag gjorde vi en utflykt till IKEA och Busfabriken i Linköping. Fullt ös i några timmar. På studsmattor, i rutchkanor, i bollhav och i tunnlar.... det var bara att hänga på så gott det gick. Mamma är rätt snabb ibland... . Men jag märkar att jag har svårare och svårare både för McD och dessa ställen. Det känns så himla ofräscht även om ungarna har tvärkul. Lilla dottern blev överlycklig när vi var på IKEA, bara att se mycket folk... hihi... vi kanske måste komma ut mer?
Igår hade vi mysdag hemma med lekkamrater både för stora och små...
Under min tid som bloggare har jag hittat flera nya bekantskaper jag följer via deras bloggar. En utmärkt sådan är Fokus på Framtiden och dess författarinna.
Hon har många strängar på sin lyra och har blivit en inspirationskälla i etern. Extra roligt är att hon nu gett ut sin egen bok som kan beställas via bloggen eller hennes hemsida.
Blev som sag inspirerad och fick hjälp av Ingela med en tarotläggning inför nästa år. Blev som sagt lite konfunderad av Eh-runan som jag inte riktigt fick ihop med det jag kände in för övrigt... mha Ingela fick jag en annan bekräftelse på min egen tolkning och det förstärkte även det jag känt in innan.
Jag kommer inte delge hela tolkningen utan mer en summering av den och vilka tankar det föder inför detta året:
Vintern/Våren kommer bli en tid av starka energier som kommer driva mig framåt av egen kraft. Men jag kommer ändå få jobba mycket med mig själv och mina tankar och känslor. Det finns en hel del städjobb att göra, både mentalt och fysiskt och detta kommer jag få lägga mycket kraft och energi på under våren.
Sommaren kommer att växa ur vårens arbete och här kommer jag också kunna skörda frukterna av det jag frigjort under våren. Nystart, frihetskänsla där jag är i kontakt med min emotionella sida och är kreativ. I slutet av sommaren är tid för eftertanke och föreberedelser för höstens utmaningar.
Hösten präglas av förändringar, där jag kan lämna saker bakom mig, inleda något nytt . Min kreativitet och skapande kommer generera nya möjligheter både ekonomiskt och utvecklingsmässigt och här finns starka energier.
Vintern kulminerar i december, där allt landar. Jag vet vad jag vill och året präglas av att jag är i kontakt med vad mitt hjärta vill, jag beslutar med hjärtat och glädjen finns med i allt jag gör.
För mig sätter detta fingret på mycket av det jag vet jag har framför mig och förstärker även "dödsbudskapet" i eh runan i form av att göra en rejäl storstädning, ta död på sådant som jag inte längre vill stå för och rensa ut sådant som inte längre tillför något. På så sätt kan något nytt födas och växa.
För mig kommer detta bli ett omtumlande år som jag ändå kommer komma ut ur med båda fötterna på jorden/ i jorden, så mycket starkare och gladare än vad jag känner mig just nu. Det är vad mitt hjärtat säger mig.
Igår provade vi en ny pulkabacke, i otroligt vacker miljö. Som ett vintervykort. Det blir nog åka av idag också. Mannen och jag köpte ny längdåkningsutrustning och har åkt varje dag sedan dess. Igår gick mannens ena bindning sönder så han fick åka och fixa den idag...
Jag matar småfåglar för fullt, med gammalt bröd och talgbollar. Det är fullfart i busken! Igår såg jag en domherre, de brukar inte besöka oss så ofta. Vilken otroligt vacker syn mot allt det vita.
Sen är mina rådjur tillbaka, fler än någonsin. Under sommaren och hösten har jag inte sett till dem lika ofta som jag brukar men nu är det åtta stycken som håller till runt vår tomt. Tuffa tider för dem nu med att hitta mat. De har också upptäckt att det är lättare för dem att gå i skidspåren vi gjort än brevid... rackarnas djur....
Jag har en postiv känsla och ser 2010 som något av en vändpunkt. Jag tänker mig att jag utvecklar mitt projekt, kanske startar upp ett företag och börjar förverkliga min dröm. Jag tror också på ett postivt år för min familj och ser med spänning fram mot nästa år. Det kommer bli ett gott år........... Sen drog jag min årsruna och nu får jag tänka några varv igen.
Jag fick M, Hästrunan som uttalas Eh, här följer en tolkning:
Hästrunan Eh är en av de starkaste magiska runorna och har en mycket sammansatt karaktär. Den representerar den magiska hästen (Sleipner) dom nät dhsmsnrn på resorna till de andra världarna. Den är en runa som visar på kommunikationen och förvindelsen mellan de två polerna extas och död. Eh leder till insikt men det sker via en resa som kan innebära avservärda strapatser, lidande och dödskonfrontation. Den är direkt förknippad med Naud som har talvärde 9. Eh har en ännu högre talmagisk potential, det vill säga 9x2=18. Eh står för att i extasen nå bortom vardagsmeetandet och den representerar döden som en positiv transformerande kraft. Den är Odens och Hermods runa (Hermod har också förmågan att resa till de andra världarna på Sleipner) och är shamanernas runa per se. Dessutom är den Hels runa och rymmer alltså även en kvinnlig dödsaspekt. Den står för Helheim och den vilda jakten, det vill säga de döda själarnaa vivlande färd genom natten. Den mörka spekten hos denna runa torde vara uppenbar. Den tyder på olyckor och/Eller död och på ett tillstånd av inre stagnation. Eh står också för den verkliga döden som innebär ett fefinitvit utsläckande av livet. Talvärde = 18. Text hämtad från Runmagi och Shamanism 2.0 v Jörgen I Eriksson.
Eh runan är en väldigt starkt runa som dämpar min glöd inför nästa år. Även om jag fick den rättvänd (den mörka aspekten är om runan kommer till dig upp och ner) så innebär den ändå ... en reflektion...
Kanske har jag en tuff resa framför mig inför nästa år, jag som trodde att den kanske skulle bli lätt.... Jag känner att det har med mitt nuvarande jobb att göra och att jag väntar hårt motstånd där. OK. Då får jag förbereda mig på det och hämta kraft i mitt egna projekt. Lite som under 2009 alltså.
Jag hade kastat mig in i 2010 med högmod om det inte varit för denna runa. Nu tar jag ett försiktigare steg med större eftertanke.
Jag vet att jag kommer genomföra det jag förutsatt mig. Men jag kommer troligtvis att möte hårt motstånd på vägen, det inser jag nu.
Mod, kraft, beslutsamhet får bli mina ledord inför nästa år. Kärlek, vänskap och glädje får jag aktivt söka för att klara av att uppfylla det jag förutsatt.
Lite tankar och reflektion över året som gått. Inför 2009 drog jag en årsruna. Hagal har mycket väl uppfyllt sig.
Året har varit mycket omvälvande. Jag började jobba igen den 1 februari efter en 1,5 årig föräldraledighet och blev omplacerad mot min vilja och med lägre lön och med en ny chef som jag inte uppskattade. Min stora lycka var att jag samtidigt har kunnat göra mitt projekt, min förstudie som jag hoppades skullle leda fram till något nytt, en spirande idé om att kunna göra något annat, vilket det har gjort. Men insikten har inte varit helt lätt, det var en tuff vår på många sätt och att komma till insikten att något måste dö för att något nytt ska födas tog ett tag.
Under sommaren blev det bättre utväxling och jag kunde summera ihop min förstudie till en konkret idé som har växt sig starkare under hösten. Mentalt har jag också landat i en annan målmedvetenhet och börjat ta små steg mot en förändring. Jag har hela tiden fått till mig tecken på att jag är på rätt väg. Trots detta fortsätter jag att vackla fram och tillbaka, men jag lyckas ändå sätta fötterna tillbaka på stigen som leder mig rätt.
Den största lärdomen jag tar med mig från förstudien är att jag tvingades jobba på ett nytt sätt. Att inte ha ett givet mål att jobba mot var bitvis väldigt frustrerande och tvingade mig att försöka jobba förutsättningslöst och till slut komma fram till att "ja, det är detta som är målet". Men det var nyttigt!
En annan insikt som kommit till mig är att när jag till slut sparkade ut den duktiga flickan på mitt jobb (alltså den som alltid funnits inom mig), insåg jag att genom att vara mer laidback och cool vann jag mer respekt än någonsin. En förvånande insikt och också väldigt nyttig. Att vara tillfreds med att bara prestera "bra" var gott nog både för mig själv och definitvt för min omgivning. Energin som jag tidigare använt till att överprestera kunde jag nu lägga på något annat ex. min familj eller mitt projekt. Har bestämt att duktiga flickan inte är välkommen tillbaka på samma sätt som innan!
Min närmaste familj, min man och mina barn hoppas jag skulle summera året med postiva förtecken. Vi har haft små svackor allihop men på det hela taget har året varit gott mot oss. Lyckliga! I den lite vidare familjekretsen med föräldrar och syskon så har det varit både med och motgångar. Vi gläds med en ny lite familjemedlem i barnens kusin och gråter för sjukdommar som drabbar dem som står oss nära, där vi inte vet utgången. Att tala om att vi älskar varandra och att man finns där även i motgång blir extra viktigt. I den ännu vidare bekantskapskretens med våra vänner har vi insett hur lyckligt lottade vi är och att familjer runt om oss drabbats betydligt hårdare med tuffa besked och tuffa tider. Skönt att kunna finnas där för dem också.
Imorgon på nyårsafton ska en ny årsruna dras och då kommer även förväntningarna inför nästa år att sättas på pränt....
Är faktiskt något underbart. Att se vår yngsta dotter få en klapp i knät och öppna den. Glädjen över vad som finnd i strålar ur ögonen. Hon är lika entusiastisk över ett par strumpor som ett "hoppetossaskepp a la Pippi". Bara äkta glädje över en klapp. "Åhhh titta mamma, batterier".... osv.
Glädjen över att kunna träffa alla var också stor. Att känna tacksamhet för att man kan träffas överhuvudtaget när sjukdom sätter in och är nyckfull som få. Att få krama om och önska god jul, det är sann julglädje.
En annan glädje är snön som dalar och lägger sitt vita täcke över allt. Efter tre dagars bjudningar längtar hela familjen ut på skidor och i pulka backar, det blir det imorgon.
Sann lycka i att få öppna en efterlängtad bok av Ken Follet. Om ni inte har läst Svärdet och Spiran så har ni en riktig tegelsten att se fram emot. Uppföljaren finns nu i min hand och heter En värld utan slut och är på 1204 sidor, mums.
Inga julklappar i år! Det är parollen varje år, som alla högaktningsfullt struntar i för fullt är det under granen i år också. Men en lika stor glädje är det att ge som att få, om inte större att få ge tycker jag nog personligen.
Gästerna kom vid lunch och tar nu lite luft för att orka med kvällen. Lilla dottern sover och tur är väl det så hon orkar med festligheterna ikväll. Det har varit förvånansvärt lite frågande om julklappar, tomte och när får vi öppna...
Kalle Anka har vi tittat på och sippat på champagne och ätit hemgjort julgodis. Mums. Till kvällen väntar vi de sista gästerna och då blir det julklapps utdelning och vi avslutar med bakad potatis, löjrom och mer champgne. Sen brukar det spelas spel tills ingen orkar mer...
Det är första året sedan vi flyttade hit som vi får fira en vit snögnistrande jul. Underbart! Sen gör vi den inte helt vit för lite champagne måste få finnas med...
... för oss lär det inte gå någon nöd på sen mannen gjort stora julhandeln på City Gross i Mantorp. Herreguuuud! Vi får inte in en ärta i kylskåpet till... jag fick lägga pussel för att få in det sista.... typ... om jag lägger osten snett, får jag in den andra osten inkilad med den första och sen lite leverpastej i luckan vid sillen... osv... Stolt tittade jag in i kylskåpet när allt var inlastat.
"Mamma jag vill ha knäckemacka".... ridå.... var är smöret????? Inser att det ligger innerst på någon av de överfulla hyllorna.... Grattis...
Föräldrarna (dvs vi) tänkte inte heller till riktigt i morse när yngsta dottern fick en triangel i sin paket-kalender och stora dottern ett munspel.... hrm... öronproppar i mamma och pappas kalender hade varit att föredra om vi haft någon....
Till detta ackompanjerar vår bästa hantverkare i källaren....
Reflektion på veckan som varit: Veckan började verkligen inte bra på jobbet. Tufft möte och information som strider mot varandra. Utan att vela det så var jag plöstligt mitt i det. Visste som sagt att jag hade mycket att göra och hade planerat in att jobba torsdag fredag. Men så blev det inte. Lilla dottern hade öronsprång och jag fick vara hemma med henne istället. SOm tur var gick det över snabbt och på något sätt kändes det ändå rätt skönt att snabbt få distans till jobbet...
Helgen var mysig och gick i familjens tecken. Det är ju ändå det som är viktigast. Eftertanken på denna veckan är ändå att jag måste ta mig ifrån jobbet och inleda något nytt.... det är lätt att fastna i ruljansen när det är mycket att göra och jag måste ta mig tid att känna in och ställa om till något annat.
Förväntningar på veckan som kommer (julveckan): Detta ser vi verkligen fram emot. Det pysslas för fullt och dagen innan kommer städhjälp. Underbart är bara förnamnet. Vi kommer ha fullt hus som vanligt och det är något jag ser fram mot. Alla har en skön avslappnad inställning till julfirandet och då puttrar det bara på.
Sen har vi inte bara glada besked i familjen och detta är något vi också får hantera och glädjas åt varje litet framsteg. Hjälper till att sätta perspektiv på tillvaron och att livet kan ryckas ifrån oss när som...
Mat, mys, tända ljus och brasa. Klappar, champange och prat. Kanske en gnistrande juldag på omberg med promenad och pulka. Att bara ta det lugnt och rå om varandra.
Nu har mörkret vänt och sakta går vi mot ljusare tider. Både bokstavligt och bildligt hoppas jag...
Igår var vi på dop. Barnens kusin skulle döpas och han var väldans söt och tittade förundrat på spektaklet. Sen blev det Gulasch soppa som värmde bra i den bistra vinterkylan.
Idag har varit hemma fix vilket kan vara rätt skönt. När det är minusgrader passar vi på att frosta av frysen (det var verkligen välbehövligt) och jag har sorterat alla femåringens pysselgrejor. Vilken tiiiid det tog! Men nu ska hon förhoppningsvis hitta sina saker.... en dag eller två sen är det säkert likadant igen.
Idag blir vi med hund. Lånehund, i tre veckor. Familjen ska till Thailand så vi har fått äran att vara hundvakt. Döttrarna har sett fram mot detta massor.
Imorgon blir det mer fix och en tur till barnens mormor. Kanske passar vi på att handla lite julklappar också. Har inte köpt en ända men känner ingen stress vilket är skönt. Vi har skalat av det där med julklapps hysterin och försöker göra det lite nyanserat.
Har hysteriskt mycket att göra på jobbet och därför var det väldigt frustrerande att lilla dottern insjuknade med ont i öret. Antagligen har det satt sig på balansinnet för hon vinglar omrking när hon går och i morse blev hon så yr så hon kräktes stackarn...
Försöker få undan en del jobb hemifrån (det är därför jag bloggar fniss) och har på presskonferensen från Köpenhamnskonferensen och klimatmötet där.
Tittar ut och det slår mig verkligen att jag INTE kommer ihåg när vi hade en vit jul på hemmaplan... hörde igår på nyheterna om nya forskningsrön där vattenytan kan komma att stiga med 10 m = inget mer malmö och göteborg...
Mannen är på väg ner till Köpenhamn nu. Konferens, dock ej om klimatet. Deltagarna var mäkta glada över placeringen på mötet. Jättelätt att komma till Köpenhamn och hitta boende samma dag som President Obama flyger in och klimatkonferensen pågår... nån tänkte inte till där riktigt..
I våras hade jag en stark dröm där en man tydligt visade sig i en av Ombergs bokskogar. Några dagar senare hittade jag en bild av Jörgen I Eriksson på hans hemsida och inser då att det var han i drömmen. Känslan var stark att vi skulle ses under året. Hade glömt bort detta. För ett tag sedan fick jag en inbjudan till en föreläsning i närheten med Jörgen och detta anmälda jag mig till, utan en tanke på min tidigare dröm. Det var först när lördagen närmade sig som jag kom ihåg att... just det ja... vi skulle ju träffas innan året är slut. Vilket det ju snart är....
Föreläsningen han gav handlade om Nordisk Shamanism och var jättespännande.
I söndags var jag uppe och gick i den bokskog som jag drömde om (också en icke planerad aktivitet, för jag hade tänkt gå en annan runda) och på ett träd jag går förbi (jag har gått där säkert 100 gånger) ser jag Reid runan ristad. Det var ingen ny ristning för ärret i trädet var grått och igenväxt. Men just nu såg jag den klart och tydligt. Tydligare tecken får man väl leta efter, till och med jag förstår att det skulle säga mig något.
Mycket i mitt liv just nu speglar Reid runan så detta var verkligen ett starkt budskap.
Reid runan är nr 4 i Utharken och står för de fyra riktningarna, de fyra väderstrecken och är Tors runa. Den står för rörelse, framåtriktad kraft och att du är på resa (både inre och yttre). Att du är på rätt väg i ditt liv, att bringa ljus i mörkret. För mycket planering runt detta kan i runans negativa bemärkelse leda till stagnation. Reid bringar ordning och reda (-reida) och är en stark skyddsruna.
reflektion på veckan som varit: Veckan har gått otroligt snabbt och varit lika lyckad som jag hoppades den skulle bli. Jobbdagarna försvann med vindens hastighet och torsdagen lyssnade jag till en mycket intressant föreläsning om turistsatsningar. Den första i en serie om fyra. Ser fram mot nästa tillfälle i februari.
Fredagen var också givande och min väninna och jag spånade lite om framtida satsningar. På kvällen julfest som inte gav så värst mycket att yvas över. Men jag var med i alla fall, höll humöret uppe och spela bowling var ju helt ok.
På lördagen lyssande jag till en föreläsning av Jörgen I Eriksson där han berättade om sin syn om nordisk shamanism och sina erfarenheter runt detta. Jätteintressant och i en inspirerande atomsfär. Det hela avslutades med en trumresa där vi fick ställa frågan till moderrjord vad hon ville vi skulle göra för henne... passande i dessa klimatmötes tider. Helgen i övrig gick alldeles för fort men en liten promenix uppe på Omberg gav nödvändig energi på söndagen.
Såg en R-runa ristad på ett träd som jag gått förbi flera gånger men såg det först iag. Det var en gammal ristning och jag funderar mycket på vad den ville säga mig just nu.
Förväntningar på veckan som kommer: Jag vet att nästa vecka kommer vara stressig så jag ska försöka att inte tänka stress inför veckan utan bara försöka vara i nuet. Har ett jobbigt jobbmöte och tänker att det kommer att gå bra. Intentionen är att i första hand lyssna och avvakta. Hoppas också kunna lösa så mycket jobbmässigt att jag kan lägga det ifrån mig under julledigheten som väntar.
Vi har också andra möten privat och jag hoppas att även dessa ska gå bra.
Längtar redan till nästa helg och hoppas att vi kommer få en mysig sådan med nära och kära.
Nu verkar också vintern och kylan vara i antågande. Tänk om vi kan få en vit jul med lite snö och pulka åkning. På onsdag är det mörkermåne, ska fundera vad det är jag vill förminska och släppa iväg tills dess... stress och obehag kanske?
I torsdags kväll var det dags för dagis lussetåg. Det mest spännande med dessa tåg är att vad som helst kan hända. Och det gjorde det...
Fröknarna var i chock. Vår 2,5 åring hade på övningarna inte tagit en ton. Detta kompenserade hon med råge vid framförandet. En klar och mycket hög stämma hördes över alla andra barn. Sankta lucia.. luuuuucia.... saaaankta.... lucia. Helhjärtat, tonlöst och engagerat ekade det över skolgården där alla föräldrar sto stod samlade....
Sen fortsatte det i samma stil, mamma skrattade så hon grät och de flesta stod och fnissade. Det visar sig att lilla dottern är en riktig estradör och älskar publik. När inte sångerna räcker till tog hon två steg framför alla andra och bjöd på dans och mer därtill. Vad ska det bli av denna talang? Idol? Melodifestival?
Jag blev nästan ångerfull att jag inte kunnat hålla mig. De andra barnen kunde ju trott att det var åt dem jag skrattade. Kollade av med stora dottern som också stod i tåget och var lucia om hon trodde jag skrattade åt henne. Vilket hon trott en liten stund men sen hade hon förstått att jag skrattat åt lillasyster som gjorde en helt egen show.
I natt hade jag en fruktansvärd mardröm. Vaknade upp i verklig ångest och det tog lång tid att somna.
Jag drömde om en kollega jag tycker mycket om jobbet. I drömmen var hon gravid. Hon försvann, bortrövad var min första känsla och oron var stor över vad som kunde ha hänt henne. I drömmen var hon försvunnen i två dygn utan något livstecken. Hela känslan var otroligt obehaglig och bilderna och olika scenario om vad som kunde ha hänt var stark.
Sen såg jag att hon ringt och lämnat ett meddelande på min jobbmobil som jag är rätt dålig att kolla av. Det var dålig mottagningen och svårt att höra vad hon sa men av meddelandet framgick att "det är din man som rövat bort mig och ....".
Det var otäcka bilder som spelades upp i drömmen och känslan av total maktlöshet där allt det som du byggt dit liv omkring plötsligt visar sig vara något helt annat och på ett ögonblick förändras hela din livsituation. Någon du litar totalt på har tagit en annan människa och förgripits sig på henne på ett fruktansvärt sätt...
Nu är ju denna drömmen på intet sätt verkligehetsförankrad, jag vill bara understryka det. Men då den var otroligt stark undrar jag vad symboliken och de starka känslorna som kom ur situationen betyder.
Att plötsligt vara helt utelämnad och ensam. Inte ha någon att luta sig emot och lita på. Ta hand om två små barn och skapa ett nytt liv för ditt gamla liv finns plötsligt inte mer... usch vilken dröm och stackars min man som också vaknade till i sängen när jag berättade...
Vi har tidigare haft hundar, irlänska settrar. Den ena blev 10 år och den andra bara tre. Det var grymt att ta bort dem och vi har inte hämtat oss riktigt för att skaffa en ny... kom idag ihåg denna underbara Larsson teckning som säger rätt mycket om Irländarens känslouttryck:
Mmm, det var ett tag sedan jag skrev mina veckodagböcker men tänkte att jag skulle försöka ta tag i det igen. Jag fick influensen från en engelsk TV serie där man gjorde reflektioner i dagboksform. Förväntningar på dagen som kommer och reflektioner på dagen som gått. Detta kändes mer realistiskt att göra i veckoform....
Reflektion på veckan som varit: På jobbet är en konstig känslan i väntan på besked om omoganisationer mm och jag försöker bara hålla det ifrån mig och inte dras in i negativa vibbar. Jag ser fram mot en förändring och tänker att ingen idé att grubbla över sådant jag ändå inte kan påverka. Var hemma i måndags för influencasprutan och jobbade ju sedan på plats tis ons så veckan kändes väldigt kort. Torsdagen gick till möten och försvann med blixtens hastighet och fredagen likaså. Lördagen var grå och mulen och vi mös inomhus efter att jag haft ett mycket intressant möte om mitt projekt. Söndagen kan sammanfattas som fixardag! En ganska annonym vecka som började svagt men avslutades riktigt bra.
Förväntningar på veckan som kommer: JAg ser fram mot nästa vecka med förväntan på att få saker gjorda. Gillar när det blir lite mer konkret och att man kan bocka av att det händer saker. Mycket i projektets tecken i veckan med planering, inspiration och spännande möten. KUL! Har en julfest som jag egentligen inte alls ser fram emot på jobbet. Otydlig information och ihoptussade med ev. framtida kollegor i en organisation vi inte har en aning om hur den ser ut. Nja, jag hade hellre varit hemma men känner mig lite tvungen att gå. Ska försöka att ha så kul jag kan ändå. I helgen ska jag på en spännande föreläsning av Jörgen I Eriksson. Han har levt med samer och navoj (tror jag de heter) indianer. Ska prata mycket om vårt ursprung och gamla seder. Har jag tur avslutar vi det hela med en meditation eller trumresa också. Sen ser jag fram mot döttrarnas lussefirande där vår tvååring ska göra sitt första lussetåg. Spännande och rolig vecka!
Inledde med att äntligen sortera in mina papper jag samlat på mig efter höstens alla kurser och förstudier. Sen ut i underbart höst/vinter (ja vad sjutton skriver man när det är december månad och 5+ grader ute??) väder. Kunde elda för vinden låg på rätt så vi fick undan massor som vi samlat på oss när vi nu renoverar i källaren. Det var en hel del betong och sten som också skulle köras undan.
Sen kom våra vänner och visade upp sin nyinköpta traktor och vips fick vi bort en stor hög med sand också + att de kunde få två skopor att fylla på sonens sandlåda med. Så gör vi på landet, tjänster och gentjänster.
Vips fixade mannen till lite god lunch till alla medans hustrun skovlade i sand i skopan på traktorn. Mysig samvaro med goda vänner blev pricken över i denna söndag.
Sen in och plocka ner alla gardiner för på tisdag har vi beställt fönsterputsning. Sååå skönt att få detta gjort av någon annan. Vi har ganska många fönster...
Jag hoppas att ingen har missat den fantastiska fullmånen vi hade igår. Den har följt mig i flera dagar. Lyst upp min väg till och från jobbet och jag har nästan varit lite trafikfarlig för jag sitter och tittar på månen hela tiden.
Den har varit otroligt vacker och igår kväll/natt så lyste den upp hela trädgården med ett fantastiskt ljus. Det hjälpte till att det var så kallt och rimfrost så att det vita och svarta gjorde ännu större effekt.
Jag facineras av att vi i denna december har två fullmånar. En nu den 2 december och nästa på självaste nyårsafton 21 dec. Hur häftigt blir inte det. Hoppas vädret är klart då.
Jag sover alltid oroligt när det är fullmåne. Men i natt sov jag som en stock men drömde istället mycket och invecklat. Drömde bla om att jag satt i en bil och från den bilen skulle jag styra en annan bil utan förare framför mig. Det blev en stressig färd för styrningen var inte helt självklar och den förarlösa bilen hade minst sagt trafikfarligt beteende... (kanske jag och fullmånekörning haha). Lyckades sedan parkera både bilen jag körde och den jag styrde. Drömtolkning någon .
Idag kom ett barndomsminne över mig som jag totalt glömt bort. Var på möte i Tranås och på vägen in till stan ser jag en lång skorsten som det bolmar vit rök ur. Det är så kallt så det är verkligen mycket rök.
När jag växte upp gjorde jag det på landet och jag vet att jag tyckte det var väldigt stimmigt och lite spännande att få åka till Tranås (storstaden, skratt) när man var liten. Men jag minns också att jag tyckte det luktade väldigt illa av alla avgaserna, speciellt när det var så där kallt så näshåren fryser i näsan så det nästan gör ont.
Då mindes jag där jag satt i min bil att jag som barn vid dessa besök brukade försöka hålla andan när bilarna åkte förbi för att sedan, hålla den så länge så jag kom till en plats där jag kunde andas "frisk" luft. Kan se mig själv när jag håller andan så länge att jag sen får stå och flämta och hämta tillräckligt med luft när jag väl började andas.
Undrar vad mamma och pappa tänkte :).
Minns också att jag trodde att den vita röken var bra och god medans den svarta var ond och dålig...
Ja inte är det några fel på barnen men till dagis fick de inte gå tillbaka idag. Förstår personalen men de är inte sjuka i alla fall så min man tog dem till Busfabriken! Lilla dottern hoppade studsmatta i en timma. Inte så värst sjuk .
Vilket bakslag. Trodde sprutan vara skulle vara det lilla arm onda men i natt fick jag kallsvettningar, hjärtklappning och yrsel fast jag låg ner. Har stannat hemma från jobbet idag och det har verkligen gått upp och ner. Räknar med att vara på plats imorgon igen men uhh... denna dagen har inte varit något kul. Sen ringde dagis och ville vi skulle hämta hem lilla dottern som var lös i magen. Lite maginfluensa går det på dagis så de vill väl ta det säkra före det osäkra. Vilket fick till följd att vi fick hem en stor ledsen dotter också som minsann inte alls var sjuk... hon fick följa med pappa och tvätta bilen och på kundbesök. Minstingen fick stanna hemma men så värst sjuk kan jag inte påstå att jag tycker hon är.
Hon far runt i 180 och är precis som vanligt. Kan ju vara att hon satt i sig ett paket russin igår som gjorde att magen inte var som den skulle. Skönt att hon inte verkar sjuk i alla fall.
På eftermiddagen bakade döttrarna och jag pepparkakor. Det är mjöl över hela köket. En plåt brände vi men de andra blev fina i allsköns former...
Jag är en kvinna på 35+ som våren 2008 inledde en fantastisk resa i mitt liv. Resan till mitt inre. Som en nyförälskelse man inte kan vara tyst om känner jag att jag vill dela med mig om allt det fantastiska och spännande jag får vara med om. Jag har insett att jag aldrig kommer att kunna gå tillbaka då de insikter jag fått till mig har ändrat min världsbild. Alltså finns det bara en väg och det är framåt, hoppas du vill följa med på resan och att det kan berika dig också.
Denna lilla tavla kan du vinna om du är med och tävlar på Galleri Omberg. 
.
givande bara för glädjen att få ge!
så han fick åka och fixa den idag...
